Kom så följer vi Jesus! – Påskvandringstankar

Luleå Missionsförsamling har i över 20 års tid inbjudit skolelever m fl till Påskvandring – ett bibeldrama som tar sin utgångspunkt i de händelser som leder fram till Jesu död på korset och slutligen till Påskdagsglädjen då han uppstår. Elever i årskurs 2 runtom i vår kommun kommer till kyrkan som är ”ombyggd” med kulisser så att vi förflyttar oss till Jerusalem år 33. Längs vandringen får barnen med sig en guide och de träffar på olika karaktärer ur bibelberättelsen. Arbetet med påskvandringen genomförs av ett 50-tal frivilliga som sköter skådespeleri, musik, servering, pyssel, bakning, kulisser, kostymer m m.

Men i år fick vi, som många andra fått göra med sina evenemang, ställa in pga coronaepidemin. Vi ser fram emot nästa år och att vi då kan ta emot elever och lärare att gå Påskvandring! Här nedan följer några tankar, ett vittnesbörd från Nathalie Caron Elfgren om vad Påskvandringen inneburit för henne.

/ Åsa Lundbäck

Barnen som följer Jesus på Påskvandringen

Jag har varit med i Påskvandringen i flera år. Jag har varit en gråtande kvinna vid graven, en ängel, och jag har hjälpt till med pyssel ibland. Sedan 2014 har jag fått äran att vara guide, vilket är definitivt min favorit roll. Att berätta om Jesus för barnen. Att leda och guida barnen genom Påskvandringen, en vandring med Jesus.

Jag är mest rörd av kontakten med barnen. Att se deras nyfikenhet, deras blickar, och deras kunskaper när deras lärare har förberett dem.
Samtalen med barnen en trappa upp inför att vi ska gå in i Bibeln och jag frågar dem vad Bibeln handlar om: Gud eller Jesus är ofta deras svar. Och sedan när vi sitter på golvet där uppe och jag berättar om Jesus och flera mirakler och barnen ställer frågor… och så plötsligt kommer Jesus själv och frågar oss om vi vill följa med. Och det vill barnen gärna!

Att sedan få se barnens reaktion vid sista måltiden när Jesus säger att ”också ni ska få vin” … ”men i form av en vindruva”. Och när de rycker till vid spikningen. Och det är alltid flera som blir rädda vid korset när det hörs blixt och åska. Ja, barnen blir inte oberörda av denna vandring med Jesus.

Men det bästa är ändå vid sista scenen här i kyrksalen. När jag berättat att Jesus har begravts och så kommer kvinnor som gråter vid graven… och så plötsligt kommer Jesus själv. Att se barnen lysa upp när de får syn på Jesus. De pekar på honom och visar varandra.

Och efteråt, när allting är slut och vi sjunger ”Uppstått har Jesus” och klappar händerna till sången, och så ska jag och barnen resa på oss för att lämna kyrksalen. Och Jesus kommer till barnen och säger ”Kom!” och visar vägen. Och jag säger till barnen ”Kom så följer vi Jesus!”. Och så gör vi det! Vi följer Jesus ut. Det blir så påtagligt! Så konkret!

Kom! så följer vi Jesus!

Nathalie