Predikan 23 augusti

Text Matt 23:1-12

 Idag är det den 23 augusti vilket innebär att sommarmånaderna snart är slut och att vi  närmar oss hösten. En sommar som ju inte varit lik någon annan med tanke på Coronapandemin och hur den har påverkat våra liv. Men vi har ändå har fått njuta av en hel del fina och soliga sommardagar. Solen har lyst på oss, solen som värmer och gör dagarna ljusa och fina. Solen kan ju också lysa på det som är mörkt, avslöja och dra fram i ljuset, det vi inte sett. Ibland har solen bländat oss och tvingat oss att blunda.

Då det gäller kyrkoårets texter och ämnen under sommaren tycker jag också att de skulle kunna liknas vid en sol. En sol som lyser på oss och belyser våra liv. En sol som lyser skarpt och starkt, och tar upp viktiga frågor i det kristna livet. Vi har lyssnat till ämnen, som handlar om att inte döma, om sann efterföljelse, om andlig klarsynthet och att vara goda förvaltare.  Det är texter som drar våra liv fram i ljuset, vi kan inte dölja oss och smyga undan för dem, samtidigt är de texter som visar en väg till befrielse och sann efterföljd. Den som sätter fokus på efterföljelsens liv, det är den verkligt klarsynte och klarögde Jesus Kristus, som själv liknas vid solen då den lyser i sin fulla kraft, Upp. 1:16, samt i Matt 17:2 vid händelsen på förklaringsberget.

Denna söndag då ämnet är tro och liv pekas också på något väldigt centralt. Det handlar om huruvida tron, läran och livet går hand i hand i våra liv, det som kanske är det allra viktigaste då det gäller den kristna bekännelsen. Det handlar alltså om hur tron kommer till uttryck i livet.

I den text vi har lyssnat till, som har rubriken anklagelser mot de skriftlärde och fariséerna talar Jesus om de skriftlärde och fariséerna. Han säger att de har satt sig på Mose stol vilket menas att de i kraft av sitt ämbete hade giltig auktoritet att utlägga Moses lag. På flera ställen i Bibeln kan vi läsa om Jesu stridssamtal med fariséerna och då rör det för de mesta lagen och lagens bud och tolkningen av dem.
Vilka var då fariséerna och de skriftlärda?  Ja, fariséerna var ett religiöst och politiskt parti bland judarna närmast före och efter vår tideräknings början. Deras mål var att bevara den judiska kulturen. Vad man betonade var fromhetsreglerna, tiondelagen och sabbatsbudet. De skriftlärde var personer som efter lång utbildning i äldre traditioner fått rätt att uttala sig i lagtolkningsfrågor, de hade alltså en bestämd kompetens. I huvudsak framstår dock båda i evangelierna som avgjorda motståndare till Jesus och som mål för häftig kritik från hans sida. Längre fram i kapitel kan vi läsa om veropen över fariséer och skriftlärde och där” skrer” Jesus inte på orden.

De säger sig självt att dessa både grupper hade en stark ställning i det judiska samhället och att folket såg upp till dem. Det var ju ändå de som på något sätt var representanter för det religiösa livet. Jesus har inga invändningar mot vad de säger, det är som det ska, men de handlar inte som de säger, för de säger ett och gör ett annat. Jesus går alltså till skarp kritik mot dem för deras sätt att utöva sin religion, där ord och liv inte går ihop, där det viktigaste var att man lade märke till dem och att de fick finnas på hedersplatserna. Det handlar alltså om en fromhet där de yttre kännetecknen är det viktigaste, där det handlar om att hålla skrivna regler och bud som blir likt tunga bördor för folket att bära. Den yttersta konsekvensen av detta liv blir det Jesus säger i vers 13: ”Ve er, skriftlärde och fariséer ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in och dem som vill komma dit in släpper ni inte in”

Hur är det med den kristna tron och kristendomen. Kan vi hamna i samma dike som fariséerna? Kan vi som kristna fastna i en fromhet, där vi säger ett och gör ett annat, en fromhet där de yttre kännetecknen blir det viktigaste och att hålla regler och bud. En kristen- dom som likt fariséerna stänger himmelriket för människorna. Det är en allvarlig fråga men kanske värd att ta på allvar.

 Teologen och exegeten Hugo Odeberg skriver i sin bok Fariseism och kristendom. ”Skillnaden mellan fariseism och kristendom kan bland vara väldigt hårfin. En fariseism som antager kristna tankar upphör att vara fariseism och en kristendom som upptar fariseiska tankegångar upphör likaledes att vara kristendom”

Men Jesus stannar ju inte bara där i texten. Nej, han vill öppna våra ögon för något helt annat. En gudsfruktan och tro som har sin grund i något annat än yttre lagar och bud och som kanske till och med i sin förlängning öppnar vägen för människor in i himmelriket.

Ja, läser vi vad Jesus säger här så lär vi oss att sann fromhet inte bottnar i yttre lagar och bud utan i gemenskap och relation. Man skulle kunna säga att det är en relation på tre plan.

Det handlar först och främst om förhållandet till Gud. Ett förhållande som är ett barnaskapsförhållande. Gud är min far och jag får vara hans barn. Ett förhållande byggt på förtröstan och tillit. En är er far. Sann gudsfruktan har sin grund i barnaskapets relation till Gud.

Kanske finns det ingenting som är viktigare då det gäller sann och äkta fromhet än att få leva och fördjupas i barnaskapets relation till Gud. Ingen andlig erfarenhet övergår den.  Förr sjöng vi en sång som löd så här:

Guds barn jag är, ack saliga ro och glädje,
Guds barn jag är, för vem skall jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje

För det andra handlar det om vår relation till Jesus: ”Ni skall inte kalla er lärare för en är er lärare Jesus Kristus” Vi har en förebild som har gått på denna jorden, men som vi också får leva i gemenskap med Jesus Kristis, vi får leva nära honom. Han som också säger till sina lärjungar: ”Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” Joh. 15:14.
 I en liten kör sjunger vi:

Är vi nära Kristus
blir allt annat väl
minsta skärva passar in nånstans
när han rår om vår själ.

För det tredje syskonskap och brödraskap.  Ett syskonskap där Gud är vår far och vi får vara syskon. Ett syskonskap som sträcket sig genom tid och rum. (Jag minns i samband med en resa till Rom där vi besökte en katakomb och guiden berättade om de kristna som hade begravts där. För mig blev det väldigt starkt att de som har begravts här är mina syskon.) Ett syskonskap där vi inte lägger bördor på varandra utan där vi är beredda att bära varandras bördor. Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag. (Gal. 6:2). Vi har olika bördor vi kan inte bära allas, men vi kan alla bära någons börda.

Till sist säger Jesus: ” Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”.

 En som klart och tydligt blev medveten om skillnaden mellan fariseism och kristen tro, om lagrättfärdighet och trons rättfärdighet är Paulus. Han som själv en gång var farisé. I Fil 3:7-9 skriver han: ”Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust, jämfört med det som är långt mera värt kunskapen om min Herre, Jesus Kristus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt den som tror”

Till sist, en dikt som jag skrev för ett antal år sedan som handlar om förhållandet mellan ord och handling

En enda gång skrev du.
Du böjde dig ned och skrev några ord på sanden.
Ingen vet vad som stod där.

Men ditt skrivna ord,
räddade en ung kvinna för att bli stenad,
en som i folkets ögon var en synderska.

Ditt talade ord,
gav henne förlåtelse och frid
och öppnade vägen till ett nytt liv.

För övrigt var ord och handling ett hos dig,
liksom det alltid är hos Gud.

Våra talade ord,
vilken verkan har dom?

Våra skrivna ord,
vilken verkan gör dom?

Herre hjälp oss att öppna oss för dig
du som är det levande Ordet,
så att vi kan säga som Paulus:
Ordet är mig nära. Det är i min mun och mitt hjärta,
så att också hos oss ord och handling blir ett.

Astrid Hällgren