Jag slås av likheten mellan flera typer av rum. Jag tänker på klassrum, rättssalar, rikssalar, parlament eller kyrkor. Det är alla rum som är centrerade kring en punkt, en tron, en stol, ett bord eller en kateder. Det är rum som signalerar att det är något särskilt med dem eller det som finns i centrum. Sådana rum inger en respekt. De signalerar någon form av makt.
I många av dessa rum rör man sig på speciella sätt, till exempel i processioner och man utför vissa riter som till exempel när eleverna står upp och hälsar på läraren. Man följer invanda regler och handlingsmönster. Även de inger respekt och visar på en makt.
Man kan på Youtube hitta filmer från tsar Nikolajs II:s kröning i Moskva i slutet av maj 1896. De är fascinerande journalfilmer med låg kvalité. Men de visar maktens pompa när den är som allra störst. Det var en oerhört påkostad ritual som varade i fem timmar som markerade att tsaren var den tidens rikaste och mäktigaste person. 17 år senare, 1913, firade Ryssland att tsarens ätt, Romanov, hade suttit 300 år på Rysslands tron med ännu fler pampiga och påkostade ceremonier. Makt kan knappast manifesteras mer storslaget än så.
Men 1917 tog allt slut i revolutionen och 1918 avrättades tsaren, hans familj och deras närmaste tjänare i källaren på ett hus i Jekaterinburg. Den så mäktiga tsaren och hela hans ätt sveptes bort. All pompa och ståt som en gång omgav denna familj var helt plötsligt betydelselös.
Makt uppehålls inte bara genom ståtliga rum och pampiga ceremonier, även om de är betydelsefulla. Om maktens symboler skall kommunicera den respekt som de vill inge krävs det att de som ser symboliken tycker att de är värda att respekteras. Annars kan det bara bli spektakulära spektakel. Att se bilderna på tsarens kröning 1896 blir något annorlunda om man vet hur historien slutar.
Men det finns något speciellt i kyrkornas ceremoniella rum, för mitt i de rummen finns i regel ett kors, Jesu Kristi kors, som också finns i den kristna trons centrum. Korset är ett barbariskt tortyr- och avrättningsredskap. Att bli upphängd på ett kors, att korsfästas, är den djupaste av alla förnedringar.
Men berättelsen om korset är, liksom filmerna om tsarens kröning, en berättelse som får en annorlunda mening om vi vet hur den fortsätter, därför att på påskdagens morgon lämnade Kristus graven tom och han visade sig för sina lärjungar som såg att han som korsfästs, dött och blivit begraven levde och var uppstånden ifrån de döda.
Så visar Gud sin makt, kärlekens makt, som är så annorlunda än världens makter. Det är en makt som inte styr och ställer utan tjänar, lider och försonar. I Kristus upprättas de relationer som syndafallet en gång trasat sönder. ”Det här är mäktigt” säger vi ibland om saker som imponerar på oss. Vackra gudstjänstrum och härliga gudstjänster kan vara exempel på detta. Vi kan känna att de imponerar på oss, att de är ”mäktiga” och det är få gånger som de orden är så mitt i prick. Därför att Jesus är mäktig. Åt honom har getts all makt i himmel och på jord (Matt 28:18). Men det är inte en makt som vi respekterar därför att den skrämmer oss utan det är en makt som älskar och genom det besegrar allt som står den emot, till och med döden.
