Martin Luther King priset och förmågan att föreställa sig något annat

Det räcker inte att bara försöka hejda utsläpp om vi fortfarande har kvar samma instrumentella syn på naturen som vår egendom[1]

Vi har just delat ut årets Martin Luther King-pris. Pristagaren är Pella Thiel. Se mer om Pella och prismotiveringen här: https://martinlutherking.se. Pella har nyligen skrivit boken Naturlagen tillsammans med Henrik Hallgren. Citatet ovan är hämtat från den boken och blev, liksom boken i sin helhet, för mig en hjälp att ytterligare lite fördjupa förståelsen av vad det är klimatkrisens utmaningar handlar om. Jag vet att många av oss stretar på, var och en och också tillsammans i våra församlingar, med praktiska, konkreta insatser för att våra utsläpp och ekologiska fotavtryck ska bli mindre i våra vardagsliv. Det är superviktigt och kommer göra stor skillnad. Men vi vet samtidigt att det inte kommer räcka. Det måste till förändringar i de större sammanhangen, nationellt och internationellt, i företagsvärlden och i de politiska styrmedlen, för att vi ska komma till rätta med klimatkrisen. Men det finns ytterligare en nivå som behöver till: vi måste också förstå att vi i vår kultur behöver förändra vårt mind-set. Vi behöver rucka på sådant vi tagit för givet i vårt västerländska samhälle, justera vår syn på oss själva och skapelsen.

Thiel och Hallgren skriver i Naturlagen att i vår tradition i västvärlden har idén att människa och natur är separerade blivit en självklarhet. Vi tar för givet att jorden är ett rättslöst objekt som vi människor har rätt att nyttja. ”Nu är det hög tid att överge detta paradigm, som inte endast lett till en sargad planet. Den har också inneburit att vi krymper våra möjligheter att leva meningsfulla och värdiga liv. Det är hög tid att ta människans förmåga att föreställa sig något annat än det rådande på allvar.”[2]

Kristen tradition har med rätta kritiserats för att ha varit nära sammanflätad med den destruktiva traditionen. Men den kristna tron och traditionen har långt mer resurser än jag hittills upptäckt för ett alternativt synsätt. Den kan hjälpa oss förstå att vi människor inte är åtskilda eller överordnade resten av skapelsen utan blir hela som Guds avbilder först när vi ser skapelsen som en gemenskap vi är en del av. När jag samtalade med Pella Thiel i samband med prisutdelningen påminde hon om vilket viktigt bidrag trossamfund och kyrkor har att ge för att upprätta en sundare relation till skapelsen, för att göra det kulturella paradigmskifte som behövs.

Jag är tacksam att också på detta sätt bli påmind om vilken djup källa till liv vår tro är. Nu och då kommer de där påminnelserna, ibland överraskande trots att de är välkända. Så var det för mig också i söndagens gudstjänst då jag mitt under psalmsången hittade ord jag tidigare inte lagt märke till. Ord som vackert beskriver vår gemenskap med hela skapelsen, ord skrivna redan 1936/1981 av Anders Frostensson:

Du, o Gud, är livets källa, rik och ren och underbar.

Ur dess djup de flöden väller varav allt sitt ursprung har…

Allt av samma skaparflöde föds och bäres i vår värld,

Tankar, ting och mänskoöden, stjärnors, skyars, floders färd,

Myran som med strået strävar, örnen som i rymden svävar.

Kraften som i allt pulserar brusar i vårt eget blod…[3]

Jenny Dobers


[1] Hallgren och Larsdotter Thiel: Naturlagen, Volante 2022. s 176

[2] Naturlagen s 314

[3] Psalmer och Sånger 672, vers 1, 2 och inledningen av vers 3