Publicerat 

Reflektioner

Första söndagen i fastan – Prövningens stund

Matteusevangeliet 4:1-11

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Hur förbereder du dig för ett nytt jobb, en ny uppgift eller en ny församling?

Jesu förberedelse för sin utåtriktade tjänst var annorlunda. Efter att ha blivit döpt av Johannes och välsignad av den helige Ande, gick Jesus ut i öknen ensam för att be och fasta. Det finns en särskild kraft i en andlig resa som börjar med ensamhet, bön och fasta.

Frestaren kom när Jesus var som mest sårbar: han var extremt hungrig, törstig och trött efter fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen. Vågor av frestelse sköljde över honom när frestaren inledde med ”Om du är Guds Son …” och fortsatte med uppmaningar att befalla stenar att bli till bröd (utför mirakel för att bevisa för mig vem du är), göra det onaturliga (änglarna kommer att hindra ditt fall), och avgudadyrkan (tillbe mig så ska alla dessa världsliga rikedomar och all makt tillfalla dig). Både Jesus och frestaren citerade skrifterna. Jesus för att visa på sanningen, frestaren i eget syfte. När vi läser Bibeln är vi noga med att anpassa vår läsning efter Guds goda syften i våra liv och skapelsen.

Människan lever inte bara av bröd, utan av Guds ord, säger Skriften. Bröd, ris och arbetstillfällen är viktiga, men de säger inte vilka vi är som Guds folk. Jesus, livets bröd, kommer till oss och visar oss vägen, sanningen och livet. Men makthavarna vid Jesu tid tyckte inte om det han gjorde, så de gjorde sig av med honom. Vid fastan reflekterar vi över vad som är väsentligt och inte.

Guds mission handlar om frälsning i ett helhetsperspektiv. Vi behöver mat och trygghet, men också andlig näring. Vi behöver liv i överflöd och försoning, hälsa och fred i kombination med rättvisa. Att leva riktigt handlar inte om ett ihärdigt konsumerande eller att få absolut makt och privilegier, utan om att leva ut evangeliet och Guds rike dagligen – tillsammans.

/ Elisabeth Tapia, missionsdirektor, New York

 

 

Första söndagen i fastan – Prövningens stund

Lukasevangeliet 18:31-45

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Jeriko är den plats där en del den här händelsen utspelar sig. Här berättas om en blind man som lever med ett livslångt handikapp och vars existens vilar på andras välvilja. I det samhälle där den blinde mannen lever sitt liv var blindhet förenat med lidande och utanförskap. I ropen som mannen riktar till Jesus ryms all den förtvivlan som han genom åren samlat på sig. För att överleva söker han sig till vägkanten trots att hettan är påtaglig. Där kan han bli synlig och förhoppningsvis får han mat för dagen.  Han får stå ut med att vara betittad och föremål för andras eventuella välgörenhet.

Vid vägkanten tar hans liv gestalt och han är beroende av att någon ser honom, ger honom sina ögon, fötter och händer, vägleder honom i hans mörker. Rösten och hörseln blir hans redskap, hans ögon. I berättelsen blir han en del av allas vårt liv. Främlingskapet och den ensamhet som en sjukdom eller ett synligt eller osynligt handikapp kan föra med sig kan tidvis vara vår egen berättelse.

Hur tillåter vi varandra att hamna i livsmörker och förtvivlan eller är det tillfälligheter, val som går snett som avgör hur våra liv blir? Har vi ansvar för flera än de som står oss närmast? Det finns en fråga som vi hör i den blinde mannens rop och som göms mellan raderna och som också kan bli vår fråga: Hur blev mitt liv så här? Vem orkar bära mig i min skörhet och svaghet?
I det möte som utspelas har dessa frågor inte så stort utrymme. Det är ett stadium som har passerats i den blinde mannens liv, tvivlet, skammen och tystnaden har lämnat honom.

Sjukdomens främlingskap gäller inte längre. Nu söker och vill han något mera i sitt liv. Det är ett större rop som han med stor styrka formulerar:

Jesus, Davids Son, ta mig till ditt hjärta. Gör mig hel till kropp och själ! Hjälp mig i mitt lidande. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till vägsignelse!

På sin egen väg upp till Jerusalem och övergivenhetens och smärtans plats ger sig Jesus tid att stanna till av mannens rop och förtvivlan men också uppfattad tillit. Han är beredd att möta mannens djupa längtan efter kärlek som berör och helar. Mannen är beredd att ta en risk för att läkas till kropp och själ. Han visste vad han sökte och vem han ville tillhöra.

Jesu uppdrag blir att vara där vi är och bära det i både sorg och glädje hos de som kommer i hans väg. I en vilja att se människan som hon är och vad hon behöver i mötet.

Allt det som den blinde mannen ger uttryck för ropar rakt in i Jesu liv och egen kropp. De möts i en korsväg, de möts i både sårbarheten och befrielsen. Jesu fråga till den blinde svarar mot hans egen bävan inför sin uppgift och lyhördheten hos den som vet vad lidande, smärta och utanförskap innebär.

Vad vill du att jag ska göra för dig? Hur ska jag vara där du är? Vad behöver du av mig nu? Det är kärlekens djupaste frågor. Hur långt är du beredd att gå med mig?

Jag vill veta att du inte överger mig. Håller din kärlek hela vägen fram?

I mannens tro och tillit ser Jesus påskdagens morgon och målet för sitt uppdrag. Det uppdrag han fått av Gud ska bära dem båda hela vägen fram.  Den död och det lidande , den trasighet och tvivel han mött har ett pris  men han bär på ett uppdrag: Han  är inte övergiven. Gud själv är där i både död och liv. Alltid. För honom själv och mänskligheten.

/Gunilla Vedin Halvardson

 

 

Andra söndagen i fastan – Den kämpande tron

Matteusevangeliet 15:21-28

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Var inte rädd – för du är älskad!

Vad var det som fick den kananeiska kvinnan att envetet be den där mannen om hjälp? Vad hade hon hört om honom?

Berättelsen om mötet mellan kvinnan och Jesus där någonstans i dagens södra Libanon är en av dem som inte får in Jesus i mallen snäll och trevlig. Om vi någon gång tänkte att det är sån Jesus är, så rivs den mallen sönder med den här texten. Jesus är helt enkelt ganska jobbig och skarp mot henne, även om det säkert var ett normalt sätt att reagera på, för en man i det sammanhanget.

Lärjungarna agerar med. De försöker få bort kvinnan, på samma sätt som de, lite senare i Matteus berättelse, försöker få undan barnen. Då tar Jesus självklart emot de små i sin famn. Men här… När berättelsen landar är det åtminstone två viktiga saker som har hänt.

Det första är att det snäva tänkandet om etnicitet, eller om vi så vill, nationalism, har brutits igenom. Också sexism. Mellan Jesus och kvinnan har skett ett äkta möte. Båda går förändrade ur detta. Jag tror att både hon och han ser världen annorlunda efteråt.

För kvinnan är kampen åtminstone tillfälligt över. Hon kan gå rakryggad därifrån med vissheten om att hennes envishet och hennes tilltro till Jesus befriat både henne och dottern. Hon har brottats med Gud och vunnit seger, precis som Jakob. Hon har gett sig in i kampen och kommit levande ur den. Jakob haltade, blev märkt.

Jesus går också märkt ur detta möte. Det han höll för sant, det han trodde var hans uppgift, bröts sönder. Hans hemmahörighet bland sitt eget folk är inte längre självklart. Där han så självklart är ett barn av rätt folk – och hon en förhatlig hund, knappt värd att äta smulorna under bordet – där, i mötet, förändras Gud själv och de gränser som etnicitet, nationalism eller murar bygger är genomborrade, perforerade – som om det finns så många kryphål till den andre att inga gränser mer är möjliga.

Detta är det första viktiga som texten berättar – att gränserna är borta, att vi är ett och att brottningskampen med Gud förändrar oss, om vi vågar stanna kvar och löpa linan ut.

Det andra handlar om mänsklighet. Jesus har påbörjat vandringen mot Jerusalem. Vi är inne i fastetiden. Matteus berättar i nästa kapitel om hur Jesus förutsäger sitt lidande. Gud är på väg mot sin död. Men människan Jesus är också på väg. En människa, en riktig människa, växer, förändras, byter ståndpunkt och brottas med Gud och människor. För mig är det kanske den allra viktigaste poängen med hela berättelsen – att Jesus visar sin mänsklighet. Eller, som en kollega sa – Jesus verkar också ha haft dåligt humör ibland…

Fast jag tror nog att det var en åsiktsvall som bröts för Jesus. Det är intressant att se hur han alldeles före denna händelse diskuterat med fariséerna, tidens religiösa ledare, hur viktigt det är att ifrågasätta mänskliga regler. I nästa skede har han själv gått in i en mänsklig fördom om de som inte är som vi, de som är av annat folkslag. Och hur kvinnan får honom att se sig själv.

Kanske är det lite slitsamt för Matteus att ta med den här händelsen i sitt evangelium. Hans målgrupp verkar primärt vara de som kunde Israels folks historia och dess skrifter. Men det är som om Jesu väg mot Jerusalem inte kan börja förrän denna barriär är raserad. Jesus ändrar sig också i mötet med en annan människas kamp.

Nu är vi där vi är. Kanske är det några som mer än andra kämpar med sin tro och sitt liv. Några kämpar för ett värdigt liv för sina medsyskon, för fred och samlevnad i det land där Jesus vandrade. Någon annan kanske kämpar med Jesus – är du verkligen Gud, är du verkligen människa, vill du dela också mitt liv? En annan kanske kämpar med sjukdom, bär en anhörig i förbön, försöker få livet att gå ihop.

Kampen är sällan vacker, sällan romantisk, oftast smutsig och konfliktfylld. Ett stort arbete. Men en dag upptäcker vi att vi trots allt står upp. Vi kom ned på fötterna och någon hindrar oss från att falla. Var inte rädd – för du är älskad!

/ Ulla Marie Gunner, nationell missionssekreterare, Vällingby

 

 

Tredje söndagen i fastan – Kampen mot ondskan

Lukasevangeliet 11:14-26

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Demonutdrivning eller exorcism utgör en väsentlig del av Jesu offentliga verksamhet som den beskrivs i de tre första evangelierna. I Johannesevangeliet å andra sidan finns varken demoner eller demonutdrivning. Däremot omtalas ondskans makt på olika sätt, inte sällan med uttrycket ”världen”. Det finns mycket att säga om hur man ska förstå denna skillnad men en rimlig slutsats är att det går att tala om kampen mot ondskan utan att tala om demoner. Och det som Jesus säger i vår text går troligen att förstå och tillämpa utan en specifik lära om orena andar. I vilket fall som helst kan vi känna igen de fenomen som Lukas beskriver i denna och andra texter.

Att vi människor kan bli ”besatta” av olika substanser och handlingar är en allmänmänsklig erfarenhet. Det blir särskilt tydligt när vi talar om missbruk och beroende; något tar kontrollen över oss och vi blir maktlösa. Det krävs befrielse för att komma loss. Många människor har upplevt sådan befrielse genom att lägga sina liv i Guds händer. Den som går på 12-stegsmöten och sinnesrogudstjänster kan få höra många sådana mirakelberättelser. Det är fantastiska och gripande vittnesbörd om Guds kraft och omsorg, som bär tydliga likheter med vad evangelisterna beskriver.

Inom 12-stegsrörelsen finns emellertid också erfarenheten av människor som visserligen slutat dricka men ändå inte blir ”nyktra”. De gör nämligen inte något åt den brist som de sökte fylla med alkoholen. Det blir därför ett på ytan välstädat men inte desto mindre tomt hus. Därför betonas vikten av att inte bara sluta med sitt missbruk utan också att söka Gud genom bön och meditation och gemenskap med andra människor.

Det finns en parallellt och allvarligare motsvarighet i religiösa sammanhang. Det är människor som har tagit till sig hela den yttre religiösa dräkten men utan dess innehåll. Oftast har de haft helheten men lämnat insidan efter hand. Det blir inte sällan ett hårt och kvävande skal av religiös moralism utan tro, innerlighet och nåd. Mikael Niemi beskriver det väl i boken Populärmusik från Vittulla, som den värsta formen av laestadianism, den utan Gud. För den i boken beskrivnes barn hade det varit långt bättre om han aldrig hade trott på Gud.

Exemplet är övertydligt och risken finns att vi distanserar oss från det. Men hos oss alla finns risken att vi försummar trons insida, den nära relationen med Gud och människor, den som tar sig uttryck i kärlek, såsom den beskrivs i 1 Kor 13. Ju mer tomt det känns på insidan ju mer kan jag fokusera på utsidan för att göra skalet så hårt att ingen – inte ens jag själv till slut – hör hur det ekar på insidan.

Även kampen mot ondskan kan bli så hård att jag inte ser att de vapen jag använder är desamma som den onde gör bruk av. Att inte löna ont med ont är en svår konst som förutsätter en befrielse som också har lett till att jag fyllts av Guds godhet och nåd.

/ Per Westblom, nationell missionssekreterare, Bromma

 

 

Midfastosöndagen – Livets bröd

Johannesevangeliet 6:1-15

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Livets bröd som kristen
teologisk och politisk praktik

”Vi lever i en tid i vilken hegemonin hos den konventionella stora berättelsen om sekularisering kommer att utmanas mer och mer” (Charles Taylor, A Secular Age)

Modernt västerländskt tänkande har länge grundat sig på ett missförstånd, eller om man så vill, en dikotomi, en uppdelning mellan religion och politik som två åtskilda sfärer som inte har med varandra att göra. Inte sällan har dessutom politik varit något som opererar offentligt i den samhälleliga sfären medan religionsutövning är något som med nödvändighet måste förpassas till den privata sfären. Denna, får man nog säga, ”oegentliga” uppdelning har varit ytterst olycklig för kyrkan, då den på många sätt bidragit till illusionen om att detta att vara kristen är lika med att välja en oskyldig privat livsstil som inte har med samhället i stort att göra. Det är mot denna bakgrund som jag också valt att läsa och kommentera texterna om livets bröd.

Att bryta bröd är att förändra ett socialt handlingsmönster
Den kristna församlingen som ”ätandes” av Kristi kropp har något mer att bidra med till vår värld än att genom nattvardens brytande av bröd bara betona att detta betecknar eller symboliserar något mer. Denna från reformationens och upplysningens sakramentalistiska symbolreduktion, av vad det är att bryta bröd och dela livets bröd som kristen gemenskap, har tyvärr hängt kvar långt in i vår tid. Läser man de paulinska texterna och evangelierna så är det inte en symbolhandling Jesus eller de första församlingarna introducerar eller avser, utan de syftar konkret till att förändra ett socialt handlingsmönster. När vi läser om församlingarna i Korintherbreven och i Efesierbrevet, så är frågan om livets bröd ytterst något som får konkreta verkningar på församlingsgemenskapen och dess sätt att framträda i världen. Det var heller inte en fråga om något som endast kunde begränsas till den enskilda individens inre förvandling i hjärta och sinne utan den konkreta yttringen handlade om att människor i församlingen rent faktiskt förändrade sina matvanor för att alla skulle kunna äta sig mätta. Denna förändring springer dock inte endast fram som en konsekvens av rent sociala och praktiska skäl, utan för att församlingsgemenskapen genom sitt dop och sin del av Kristi frälsningsverk nu är kallade att konkret bli en livsgemenskap som mobiliseras och tar kropp på det sätt som det är att ”ikläda sig Kristus”.

De konkreta handlingarna är ett förkroppsligande av vem Gud är
I evangelietexterna finns inte mindre än sex versioner av brödundret. (Matt 14:13-21; 15:32-39; Mark 6:32-44; 8:1-10; Luk 9:10-17 och Joh 6:1-15) På ett flertal ställen gör Jesus andra under som har med mat och dryck att göra. Vinundret i Joh 2, fiskfångsten i Luk 5 och Joh 21:1-11. Även Gamla testamentet vittnar om detta: Exodus 16, Elia och änkan i 1Kung 17:8 och 2 Kung 4:42-44. Dessa tre sistnämnda gammaltestamentliga berättelser är också de som evangelisterna mer specifikt väver in i sina skildringar. Särskilt mannat i öknen spelar gång på gång en stor roll för Israels folk att minnas vad Gud har gjort för dem och detta har betydelse i olika tider när deras identitet är hotad eller då man lever i nöd. Relationen mellan den konkreta sociala försorg som Gud har, ställs hela tiden i relation, (inte minst i eskatologisk mening, vilket är tydligt i de paulinska breven) till vem Gud är. Denna relation är mycket viktig att ha i åtanke, så att inte predikningar och utläggningar på temat Livets bröd blir endera alltför spiritistiskt abstrakta eller enbart sociala. Horisonten för att påverka och förändra världen som församlingsgemenskap är således gudsvänskapen. Hos evangelisten Johannes sker brödundret strax innan judarnas påskhögtid. Detta brödunder missförstås (även av lärjungarna). Man vill göra Jesus till kung (v15) men det framstår tydligare och tydligare att skälet inte är att de fått se tecken på att Jesus är Guds son, utan att de fått äta sig mätta. I Johannes är inte den materiella bespisningen den viktiga utan det livets bröd som Jesus ger. I slutändan blir det också en fråga om vem som är kung, inte minst på vilket sätt makt ska utövas av denne kung. Därmed upprättas också relationen till den konkreta bespisningen. Detta blir inte minst konkret i Matteus där brödundret sker mot bakgrund av Johannes Döparens öde under Herodes hand. Brödundret blir i detta perspektiv en politisk handling, då Jesus ger bröd för att mätta de hungriga i medlidande med dem, medan Herodes ger bröd till de redan mätta i syfte att demonstrera sin makt. Här finns således en alternativ teologisk politik i Jesu handlande gentemot den girighet och avund som Herodes utövar. Detta är inte minst ett viktigt budskap till oss som är Jesu lärjungar, nämligen att vi som kristna inte mättar hunger utifrån känslor i termer av att tycka synd om utan av kärlek.

Enligt vissa exegetiska metodstrategier för att läsa berättelserna om brödundren, finns en hypotes om att människor på Jesu tid, i olika regioner kring Medelhavet, var vana vid att det som är värdefullt i tillvaron, i detta fall mat, inte var något man kunde ta för givet. När det kom var det också var tvunget fördelas i små bitar så att ingen skulle bli utan. Det är in i denna verklighet som det också blir påtagligt hur speciellt Jesu brödunder är. Jesus gör undret i vildmarken, vilket det judiska folket kopplar direkt till Mose och mannat från himlen. Budskapet är dock detta: att mätta hungriga handlar om Guds trofasthet. Jesu gemenskaper är kallade att dela, som ett tecken på ett levande hopp, det Guds rike som är på väg, ett rike som alla en dag ska dela. Vi är inte utlämnade till tillfälligheternas spel. Våra tillfälliga måltider är tecken på detta framtida hopp men också en kallelse för kyrkan att ge en försmak av Guds rike i världen nu, genom att vara en gemenskap som är Kristi kropp och bröd att äta och dela bland och med dem som inte har. Det är en väldigt speciell erfarenhet att äta mat i närheten av någon som inte har mat för dagen, utan att dela med sig.

För vem är det ”låga trösklar” i våra församlingar?
Idag hör jag ofta kristna ledare och ”etablerade kristna” plädera för en kyrka med ”låga trösklar”. Detta är goda ambitioner. Samtidigt måste man fråga sig för vem dessa trösklar är låga: Den hemlöse? Heroinisten på T- centralen? Alkoholisten? Spelmissbrukaren? Ensamma mammor? Eller när vi säger ”låga trösklar” menar vi då (omedvetet?) att ”låga trösklar” gäller dem som har samma status som vi själva? För den med akademisk titel? Den som har familj? Den som har makt att kontrollera sitt liv?. Kort sagt, för vilka människor är trösklarna låga i våra församlingar? Församlingen som Kristi kropp i vår värld handlar inte ytterst om att synas i offentliga debatter, utan om att konkret göra trösklarna låga för dem som inte har – för dem som inte kan dölja sin hunger. För en tid sedan ställde jag mig i kaffekön bland hemlösa, missbrukare och andra som betjänas av S:t Clara kyrka i Stockholm. Jag samtalade med några av dem om vad som är så speciellt med en kyrka som denna. På en gång haglade det fraser som: Detta är den enda plats som verkligen är öppen, där jag kan få ligga ner och sova i kyrkbänken. Här blir jag inte bortkörd om jag är lite påverkad. Direkt var det någon som kom fram och pratade och bad för mig. Här behövde jag inte försvara vem jag är och varför allt gått fel i mitt liv. Jag behandlades värdigt. Så fortsatte berättelserna. Vem får del av Kristi kropp och blod i våra församlingar? Vem är den Jesus som vi är kallade av och vars kallelse vi säger oss vara ett gensvar på – de fattigas konung eller en konung för dem som har status och makt? Det är den gemensamma kyrkans framtidsfråga – förmodligen i slutändan den enda.

/Ulf Gustafsson, doktorand, lärare vid Teologiska Högskolan, Upplands Väsby

 

 

Jungfru Marie Bebådelsedag – Guds mäktiga verk

Lukasevangeliet 1:26-38

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

När ängeln kom till Maria sa hon ”Hur ska detta ske?” Det är en fråga som vi ofta ställer oss. Jag har jobbat som lärare och pastor i Kina i 26 år, och ofta grubblar jag över framtiden. Vad är Guds plan? Vi har ofta tagit beslut i tro utan att veta hur framtiden blir. Mellan 1985 och 2000 evangeliserade vi nästan enbart på landsbygden. Det var innan kineserna i större skala började flytta in till städerna, till vilken de tog med sig sin tro.  Under den stora översvämningen utefter Yangtse-floden i närheten av Wuhan i slutet av 1990-talet sa Gud till oss att vi skulle hjälpa de drabbade. Det var först i efterhand vi förstod vilken avsikt Gud hade, då vi som en följd av arbetet kunde öppna 50 nya församlingar året efter.

Församlingen är som en deg där Gud är jästen. Själva ser vi bara att saker förändras. Vi måste lite på att Han har kontrollen. Vi måste ha tillit till Gud på samma som Maria när hon sa ”Må det ske med mig.” Och som Gabriel sa till Maria när han först kom ”Herren är med dig”.

Vi ska inte vara beroende av vår egen förmåga utan makten kommer från Herren. När livet är jobbigt ber jag till Gud att Han ska göra med mig som med Maria, att ”den Högstes kraft ska få vila över mig”. Vi får be som Maria ”Må det ske med mig som du har sagt.”.

Pastor Ge Baojuan, Wuhan, Kina

 

Ge Baojuan är pastor i Hubei Christian Council, som är en del av den nationella kyrkan China Christian Council. Provinsen Hubei ligger i centrala Kina med ca 200.000 medlemmar i 1.000 församlingar. Församlingarna har ca 100 deltidspastorer och ca 200 assisterande. Många fler behövs förstås.

Utöver församlingsarbetet arbetar kyrkan t ex med Ark skolan för unga som hamnat utanför den statliga skolgången. Där får unga människor en andra chans. Zhong Nan teologiska seminarium, med evangelisk profil utbildar pastorer till tio provinser. Där arbetar pastor Ge och hennes man Wang, som är rektor. Pastor Ge är också pastor i Thanksgiving Church i provinshuvudstaden Wuhan.

/Gerard Willemsen

 

 

Palmsöndagen – Vägen till korset

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Matteusevangeliet 21:1-11

Ett Halleluja kunde väl
ändå ha varit på plats

I Evangelierna får vi hålla till godo med Hosianna. Inte ett enda litet Halleluja finns där. Inte ens när ”Konungarnas Konung” rider in i Jerusalem. Hosianna känns, i sig själv, som en liten brasklapp – en ursäkt. Ropet är inget hyllningsrop, än mindre en lovsång. Mötet vid porten bär en vädjan – Hjälp oss! Varför inte Halleluja? Å andra sidan var väl inte en åsna heller det man först skulle ha föreslagit för att förgylla kortegen.

Gud har gjort en lång resa. Palmsöndagen är ett av de senare etappmålen. Från sin längtan har Gud utgått. När laglydnad och utvaldhet inte verkade förbättra relationen nämnvärt tvingades Gud att ta till ett annat medel – det ultimata. Gud utsätter sig för mig och mina medmänniskor. Hosianna och ett åsneföl är helt adekvata följder av detta. Ner från tronen, ner för stegen, ner från makten. Ända ner.

Försoningens väg går från Guds hjärta till människans. Den motsatta riktningen hade alltför många gånger visat sina brister. Gud söker sig till oss. Varje steg är ett steg taget i kärlekslängtan. I människan finns också en längtan som, på olika sätt söker sig tillbaka till ett gudomligt ursprung. Palmsöndagen är tecknet på att mötet är nära. Korset är den verkliga mötesplatsen. Längre än så sträcker sig inte Guds väg på egen hand. Dit måste vi också komma. Därifrån vandrar vi, lever vi, mognar vi tillsammans. Det är detta somliga kallat ”Helgelsens väg”.

Psalm 86 i Psalmer & Sånger är den bästa språkliga beskrivning jag vet om denna ”Trons resa”.
O Guds kärlek, dina höjder ingen jordisk kärlek når. Kom och ta din boning bland oss fast det här är trångt och lågt…

Psalmens 1700-talsoriginal ”Love Divine, all loves excelling” är visserligen en av Charles Wesleys allra bästa psalmtexter men så bra som den är i den svenska översättningen är den inte i original. Å andra sidan har kanske heller aldrig översättaren Anders Frostenson någonsin varit bättre än just här. Fem psalmversar – allt som allt tjugo rader poesi – sammanfattar helgelseteologin på ett alldeles strålande sätt. Språkligt sett. När det gäller helgelsens nödvändiga kroppsspråk är det en helt annan sak.

Försoningens entré på Palmsöndagen är Guds tydliga kroppsspråk. I och med sitt medvetna val av bärare och med folkets respons i bönen ”Hjälp oss” möter Gud oss – utsatt, nära, närvarande och delaktig och förvandlar vårt vilse till en gemensam vandring. Anders Frostensons evangelium tydliggör detta i den fjärde versen:

Skapelsen skall nå fulländning genom oss och våra liv när vi tar emot den frälsning som förvandlar oss till dig.

En mening – en enda mening och hemligheten finns där.

/ Tomas Boström, pastor och visförfattare 

 

 

Skärtorsdagen – Det nya förbundet

Matteusevangeliet 26:17-30

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

En meditation om enhet i den nya kyrkogemenskapen

Det finns en liten kör på spanska som vi sjöng i Moravakyrkan i Nicaragua när jag var barn. Den lyder ungefär så här:
Ett nytt bud ger oss Herren: att vi ska älska varandra så som Gud har älskat oss.
Tecknet på att vara en kristen är kärleken mellan oss som syskon.

Dessa enkla rader för våra tankar till det nya förbundet mellan Gud och hans folk, så som det instiftas i Jesu dyrbara blod, i den sista måltiden. Vår text innehåller allt från förberedelsen för påskmåltiden, som sedan äger rum i ett främmande hus, till det allvarliga samtalet om svek och förräderi men framför allt till denna instiftelse av ett nytt förbund i Jesu blod till syndernas förlåtelse.

Nådens bägare
Den sista måltiden inleds med tacksägelse (v 26) och avslutas med lovsång (v 30). Vi har anledning att känna stor tacksamhet när vi i år för första gången delar nattvarden i en ny och utökad gemenskap där vi också känner oss delaktiga som Moravakyrkan i Nicaragua. Det lilla ordet tack heter på spanska ”gracias” och inrymmer så mycket. Det kommer från ”gracia” som betyder nåd. På miskitu-språket har vi lånat ordet ”thanks” från engelskan, som blivit ”tinki”. Det står för en tacksamhet utan gräns och uttrycker den fromhet vi fått i arv från den herrnhutiska rörelsen, som blivit en del av vår kristna miskitu-kultur.

I detta nya förbund förenas nu flera kyrkor i en känsla av stor tacksamhet. Under denna fastetid får vi tacka och lova Jesus Kristus som hjälper oss att se utöver egenintressen och maktpositioner och leder oss in i en djupare gemenskap med honom och med varandra. Vi brukar kanske se bägaren endast under det ögonblick då vi tar del av den i nattvardsstunden. Jesus inbjuder oss att ha den för våra ögon dagligen, som en symbol för nåden och förlåtelsen. Kampen för att få dela både bröd och vin i nattvarden går tillbaka ända till den hussitiska rörelsens början på 1400-talet, och i vår kyrkotradition är nattvardsbägaren, kalken, en viktig symbol vid sidan om korset och bibeln.

Drick av den alla
Jesus säger till sina lärjungar: Drick av den alla. Alla får vi del av välsignelsens bägare. Alla får vi del av den kärlek och förlåtelse som kommer oss till mötes genom Jesu försoningsoffer. Däri ligger också att vi alla ska älska varandra, så som han har älskat oss. I detta lilla ord ”alla” ligger den enhet vi äger i Kristus, att vi alla är lika värda och att vi alla har samma behov av Guds nåd. Vi omfattas alla av det nya förbundet, hans blod göts för alla. Så får vi alla vara med i ett nytt förbund som vi tillsammans respekterar och ärar. Varje gång vi äter brödet och dricker vinet förkunnar vi också för världen att Jesus har gett sitt liv för alla.

Om vi lever i nattvardens gemenskap och i vittnesbördet om Jesus Kristus, då är vi även delaktiga i det nya förbundet i vår gemenskap som kristna i hela världen. Då kan vi också sjunga tillsammans: Ett nytt bud ger oss Herren: att vi ska älska varandra så som Gud har älskat oss.

/ Pastor Cora Antonio, Moravakyrkan i Nicaragua

 

 

Långfredagen – Korset

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Matteusevangeliet 27:32-56

Jesus, Guds son, Gud själv plågar och lider. Gud själv ropar ut sin gudsövergivenhet. Guds son ropar med hög röst och ger upp andan. Hur är det möjligt? En gudsövergiven gudason dör. Inför korsets mysterium gäller inte det som vi annars tar för självklart. Här möter vi den gudomliga kärleken som spränger alla gränser, som gör vad som helst för att söka det som var förlorat.

”Detta är Jesus, judarnas konung stod” stod det ovanför Jesu huvud. Jesus är en kung utan kungakrona. Han bär en törnekrona. På korset hänger han och verkar vara så maktlös. Han smädas. Om han har makt, så när vore det bättre än att visa det nu? Gör ett under! Kliv ner från korset! Det skulle vara en spektakulär protest mot den ondska som korsfästelsens brutalitet är ett uttryck för, en demonstration av hans makt. Då hade alla världens maktstrukturer satts på plats och Jesus själv triumferat, eller?

Men en sådan makt hade imponerat och skrämt. En sådan makt kunde få människor att lyda, en sådan demonstration hade spelat på den världsliga maktens villkor. Då skulle den som var starkast på denna världs villkor vinna, den som kan använda mest våld. En sådan makt är en makt som vittnar om sig själv, som använder maktens symboler för att visa sin egen härlighet, en makt som bär en kungakrona, inte en törnekrona.

Jesus var som lammet som leds till slakt, läser vi i den gammaltestamentliga texten. Han fann sig i lidandet. Den sista meningen har en förunderlig dubbeltydning. Att Jesus fann sig i lidandet betyder att han stod ut. Men man kan också säga att det var i lidandet på Golgata kors som Jesus fann sig själv eller som det står i Johannesevangeliets tolfte kapitel: att det var just för denna stund som Jesus hade kommit. I berättelsen om Jesu kors blir betydelsen av Jesu person och verk tydlig: han skulle inte tjäna sig själv och vittna om sin egen makt. Han skulle tjäna andra och vittna om kärlekens makt.

I Jesus får Gud själv en erafarenhet av gudsövergivenhet. För Guds själv är det som om Gud inte finns. Där drabbas Gud av den ondska som finns i den värld som Gud själv har skapat och i den stunden förlorar Gud själv fotfästet. För Gud själv blir allt hopplöshet och ensamhet. Gud är gudsövergiven. I den stunden kunde väl Jesus gjort det där undret, stigit ned från korset. Om allt ändå är hopplöshet, varför då inte spela på den världsliga maktens villkor?

Men Jesus är kvar i sitt lidande. Han plågar och plågas, han plågar sig själv. Han finner sig själv i lidandet. Jesus kliver inte ned från korset. Det är det stora undret. I detta drama demonstrerar Jesus ondskans relativa maktlöshet. Ondskan kan göra förfärliga ting: den kan plåga, den kan tortera, den kan till och med döda, men den kan inte få Gud att sluta älska. Den kan inte bryta kärlekens makt.

För om det inte är en kung med en kungakrona, utan en törnekrönt konung, om det inte är med spektakulära maktdemonstrationer, utan med ett tjänande lidande som Gud visar sin kärleks makt här i världen, då vet vi att vi aldrig är riktigt ensamma. Mitt i vår känsla av gudsövergivenhet finns Gud själv som en förvandlande närvaro.

”Se människan!” I Jesus ser vi det sant mänskliga som inte behåller något för egen del utan ger ut av sig själv för att vi skall få leva. ”Se Gud!” I Jesus möter vi Guds oändliga kärlek som överger sig själv för att söka det som var förlorat. I korset möter vi den gudomliga kärlekens mysterium som i sitt ödmjuka tjänande besegrar all ondska.

/Arne Fritzson, pastor i Sollentuna

 

 

Påskdagen – Kristus är uppstånden

Matteusevangeliet 28:1-20

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Skärtorsdagens ångestfyllda övergivenhet i Getsemane kan jag grotta in mig i, slicka mina övergivna sår och få hjälp att lägga på ett omsorgens plåster.

I långfredagsmörkrets outhärdliga tomhet kan jag på behörigt avstånd se på hur min lidande Mästare tar steg för steg på sitt via Dolorosa som jag haltande försöker att identifiera mig med.

Men uppståndelsens explosiva nedslag som spränger alla gränser … Nej, där är jag på efterkälken med en gång …

Om det är någon söndag jag har svårt att predika så är det påskdagen.

Jag känner mig ungefär som mannen som varit vid Niagarafallen och tagit hem en burk vatten därifrån. Varenda besökare terroriserade han sedan med: ”Titta, det här är vatten från Niagarafallen, visst är det häftigt…?”

Om det är en tröst så hade även de första lärjungarna svårt med uppståndelsen.
Jag är glad att det står att några tvivlade …
Det var inte så enkelt. Men dom fick ändå vara med.
Vad jag älskar vår inkluderande Mästare.
Det är det som är exklusivt med honom …

När väl polletten ramlar ner, så sker förvandlingen.
Besvikelse byts ut mot förväntansfylld glädje.
Skuld och skam byts ut mot befrielse och upprättelse.
Hopplöshet förvandlas till hoppfullhet.

De verkar alla vara så trosvissa. Jag känner mig nog mest som ”lördagsmänniska”…
Lever mellan långfredagens mörka avgrund och anandet av påskdagens bländande sken.
Jag söker ofta uppståndelse på ”fel sida om korset” och vill gärna hoppa över det smärtsamma. Istället försöker jag fixa till det, ”stylar” till mitt liv, peppar upp mig med några lovsånger och somnar in och när jag vaknar upp är allt över och jag har någon form av andlig baksmälla …
Eller så kastar jag mig över en teologisk utläggning som får mina hjärnceller att gå på högvarv tills jag får en härdsmälta och läcker farlig strålning …
Uppståndelse på fel sida om korset blir inte långlivad.
Det blir mera som ett fyrverkeri.
Hur lär vi oss något nytt?
Vi övar och övar och övar igen tills det sitter som gjutet.
Kan vi öva in uppståndelsen i våra liv?
Varför skulle vi inte kunna det?
Hur de övningarna ser ut är personliga, men det handlar om att låta budskapet blir en så naturlig del av våra liv att vi låter oss förändras.
Uppståndelsen på rätt sida om korset efter att jag gått igenom alla mina ”dödar”  stannar kvar …
När jag har lämnar allt bakom mig, har jag allt framför mig …

Tänk att jag måste få ge mig lov att möta min botten för att uppståndelsen skall börja gro i mitt liv.
Tänk att uppståndelsen uppstår just i dessa erfarenheter i mitt liv.

”Andligt växande genom övningar är ett sätt att ställas inför de karaktärsfel som förvränger vår uppfattning om verkligheten och Gud och fördärvar vårt liv och våra relationer, så att vi kan upptäcka dem och låta Gud ta bort dem.” J Keith Miller ur ”Steg in i livet”

Inte underligt att uppståndelsen var de första kristnas stora tyngdpunkt och att de var stolta över sin Frälsare Jesus Kristus.
Mot dagliga påskövningar-tillsammans med Jesus!

/Lennarth Nilsson

 

 

Annandag påsk – Mötet med den uppståndne

Lukasevangeliet 24:13-35

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Vi var på vandring från Kuvarp till Göteborg och Missionskyrkans kyrkokonferens för några år sedan. Det var första dagen på vandringen och en bit in på dagen gick vi en timme i tystnad för att på egen hand begrunda vår livsvandring. Jag märkte att en av medvandrarna halkade längre och längre efter. Jag väntade in honom och frågade: ”Hur är det? Vad är det du går här och tänker på?” Han såg betryckt ut och med en djup suck berättade han vad som skett i hans liv den senaste tiden. Vi delade tankar om det som kan drabba och få en människa att förlora hoppet eller orienteringen i livet. Vi fann tillsammans i vandringen och under samtalets gång, verktyg att hitta kraft och mod för fortsatt vandring.

När jag läser om Emmausvandrarna, som gående försökte att arbeta in en obegriplig yttre verklighet i sina förvirrade kroppar, och om hur Jesus kommer och slår följe med dem, blir det för mig sinnebilden av den levande kyrkan. En kyrka som inte tror sig om att ha lösning på alla frågor, som lyssnar men som också vågar ställa frågor och inte är rädd för att stanna kvar när det mörknar.

En nyckelstrof för mig i berättelsen är ”… då kom Jesus själv och slog följe med dem…” .

Det berättar om Gud som medvandrare i ordets bästa betydelse. Det rymmer ett stort mått av kärlek, engagemang och omtanke. Det blir ett erbjudande eller en inbjudan om delat liv i sökandet efter livsbearbetning, helhet och andlighet.

Så tänker jag att det också i vår tid, vår stad eller by, är många människor som vandrar med erfarenheter av livet som gjort dem förvirrade och vilsna. Sådant som skett i deras egna liv och sådant som sker i den värld vi lever i.

Jag funderar över att människor i olika tider vandrat i sökande efter föda, heliga platser och i kamp för att överleva och för att förstå livets komplexitet. Att vi idag går till affären och handlar maten samtidigt som det pågår ett annat sökande, inte minst efter mening, livstydning och helhet. Ofta sker det utanför kyrkorna, kanske för att man inte vet att man kan söka i kyrkan, eller inte känner igen sig i det som sker i kyrkan eller för att man inte tror på de former som bjuds. Samtidigt hör jag hur allt fler gör upptäckten av att vandrandet i sig öppnar nya vägar som kan ge stigar i sökandet efter inre och yttre mening.

Det tar tid att gå. Tid anses av många vara en bristvara samtidigt som den kanske kan ge hela kroppen möjlighet att ta in, bearbeta och finna fruktbara vägar framåt. Jag läste någonstans ett citat från en tysk jesuit som sade: ”När inget annat går, gå!” Kanske skall vi som lever i vårt höghastighetssamhälle bokstavligt och kroppsligt fundera över hur vi som enskilda och som kyrka skall slå följe med människor och sammanhang i vår egen tid. Att inte vara så snara till att gå vidare då vi fått säga det vi vill ha sagt utan lyssna in de inbjudningar som kommer till att stanna kvar så att samtal och gemenskap kan fördjupas och breddas. Vem vet vilka möten som kan uppstå då

/Lars-Göran Olsson, pastor i Solna

 

 

Andra söndagen i påsktiden – Påskens vittnen

Johannesevangeliet 20:24-31

Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) »

Vad skulle Tomas tro? Han och hans vänner gömde sig i ett låst rum i Jerusalem, Jesus var död, hängd på ett kors och nu var de rädda att de som Jesu lärjungar skulle stå näst på tur för att bli tillfångatagna. Det måste ha känts som att allt var över. Jesus var inte längre med dem. Hur skulle de gå vidare? Och så säger hans vänner att de har sett Jesus, att han kom till dem i förra veckan, att han talade till dem. Skulle Tomas verkligen våga tro det, det han allra helst måste ha önskat i den stunden, att Jesus trots allt levde? Men Jesus dog ju. Det var inte det att han inte ville tro. Han älskade Jesus högt och han litade på sina vänner. Han ville tro att det var sant men han kunde inte. Han tvivlade och högt sa han till sina vänner och till sin Gud: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”

Vem var Tomas? Jag skulle vilja veta mer om den man som kallades ”tvivlaren” men vars invändningar jag har så lätt att förstå. Bibeln berättar inte mycket om honom. Troligen är det dock samma Tomas som finns nämnd i kapitel 11 i Johannesevangeliet. Här försöker lärjungarna hindra Jesus från att gå tillbaka till Jerusalem där han riskerar att bli stenad. Men Jesus bestämmer sig ändå för att gå dit för att kunna uppväcka sin vän Lasarus från döden och då säger Tomas: ”låt oss gå med för att dö med honom”. Och i kapitel 14 när Jesus håller sitt avskedstal ställer Tomas frågan som får det klassiska svaret av Jesus: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Utifrån vad vi vet så ter sig Tomas vara en prövande och reflekterande människa som ifrågasätter och på alla sätt söker visshet. Han litar inte endast på vad andra säger utan han vill undersöka det med sina egna sinnen och med sitt eget förnuft. Men när han sedan har kommit fram till något så är han istället fast besluten att stå bakom det han håller för sant – trots att det kan kosta.

Så Tomas står där i det låsta rummet med sitt tvivel och vad händer? Jesus kommer! Han kommer och ger dem sin frid. Han möter Tomas precis där han är i just den stunden. Han förebrår inte Tomas för att han tvivlar, nej han ger honom istället det som Tomas behöver, skäl att lämna sitt tvivel för att kunna tro. Och Tomas tar steget, han väljer att tro. Han tror att hans Herre och Gud, Jesus, faktiskt har uppstått ifrån de döda. Inte bara för att hans vänner säger att det är så utan också för att han själv har fått erfara det.

Jag tror att det är bra att tvivla ibland. Tvivel kan vara det som får oss att ta ett till steg på trons väg. Tvivel kan vara det som gör att vi inte blint följer vad andra säger utan tänker själva. Det är vad vi gör med vårt tvivel som är det viktiga. Vänder vi oss till Gud med vårt tvivel eller får det oss att vända oss bort från honom? Vänder vi oss till Gud så tror jag att Jesus kommer oss till mötes, precis som han mötte Tomas. Kanske gör han det genom en bibelvers, en textrad ur en sång eller genom en kram från en vän som kommer i rätt tid och svarar an mot tvivlet. För mig var det genom frågan att skriva en reflektion kring den här bibeltexten som Jesus kunde möta mig. Jag fick i några veckor leva med Tomas tvivlaren och det är som att Gud genom hans berättelse säger: ”jag ser ditt tvivel men det är ok, jag är hos dig.” Jesus kommer till oss med sin frid. Han möter oss när vi tvivlar och ger oss av sin tro och sin kärlek. Som Tomas så får jag och vi svara i tro: ”Min Herre och min Gud.”

/ Malin Ljungdahl, läkare i Stockholm