Publicerat 

Svenska Missionskyrkans historia

Årtal i Missionskyrkans historia


Svenska Missionskyrkan (tidigare Svenska Missionsförbundet) har existerat som egen rörelse sedan 1878, då man bryter från Svenska Kyrkan bland annat på grund av att man vill lägga större vikt på kristen mission i Sverige och i utlandet. Samfundet har under sin historia bedrivit mission och biståndsprojekt i flertalet länder, bland annat i Kongo, Indien, Ryssland och Kina, men även i Sverige. SMF/SMK har under årens lopp haft eget bokförlag, tidningsutgivning, egna skolor (folkhögskolor samt missionärs- och pastorsutbildningar), ungdoms- och scoutverksamheter, samt har samarbetat med flera andra kristna organisationer i Sverige och i utlandet.

Sverige

Svenska Missionskyrkan är sprungen ur den svenska frikyrkorörelsen som kom ur pietismens intåg i Sverige under 1700-talet. Ett flertal organisationer och verksamheter med inriktning på kristen mission bildas under den här tiden, och 1856 skapas Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som samlar de missionsföreningar som finns i Sverige. EFS kommer att verka inom Svenska kyrkans ramar och traditioner. 1878 bildas Svenska Missionsförbundet, och bryter sig då loss från EFS.

Missionsförbundare är redan tidigt inblandade i svensk politik, och har från mitten av 1880-talet framträdande ledamöter engagerade i beslut och debatter gällande nykterhet och religionsfrihet. P.P. Waldenström, en av grundarna och ledarna av SMF, drev bland annat åren 1908-1910 kravet på att skilja Svenska kyrkan från staten, något som dock inte kom att förverkligas förrän år 2000. Medlemmar i SMF är också inblandade i andra folkrörelser, så som folkbildningsrörelsen och nykterhetsrörelsen.

1910 bildas SMU, Svenska Missionsförbundets Ungdom. 202 ungdomsföreningar ansluter sig omgående till rörelsen. Ungdomskurser anordnas runt om i landet, och under första världskriget erbjuds sjukvårdskurser. (Idag är equmenia samlingsnamnet på allt det lokala barn- och ungdomsarbete inom Gemensam Framtid.)

1916 skapas Svenska Missionsförbundets arkiv, och i missionsstyrelsens protokoll från 1-2 november står följande: ”Ett så rikt material som möjligt må finnas tillgängligt för en sann framställning av Missionsförbundets och dess församlingars tillkomst och förehavanden.”

Under 1920-talet satsar man på utbildning i olika former, eftersom man anser att det är ett av de viktigaste sätten att förbättra människors sociala förhållanden. Man startar studenthem i Uppsala och i Lund, och satsar på folkhögskoleverksamhet. Det görs också satsningar för de missionärsbarn som blir lämnade i Sverige när föräldrarna reser ut i världen; man bygger barnhem och skolhem. Missionsförbundare är fortsatt inblandade i politik på en nationell nivå, efter riksdagsvalet 1948 har man 21 ledamöter från samfundet i riksdagen. Missionsförsamlingarna i Stockholm bedriver kolloverksamhet för barn och ger stöd till utsatta familjer, och kan efter 1982 utvidga verksamheten med stöd till flyktingar och invandrare, när offentliga bidrag ökar.

1950 fattas beslutet att låta kvinnor bli pastorer inom Svenska Missionsförbundet, och året efter antas lagen om religionsfrihet i Sverige. SMF blir ett trossamfund i lagens mening.

År 1993 läggs Svensk Veckotidning, samfundstidningen. Tillsammans med Baptistsamfundet startar man i stället tidningen Sändaren. Samma år flyttar SMU till gemensamt kansli i Älvsjö med Svenska Baptisternas Ungdomsförbund och Metodistkyrkans Ungdomsförbund. Året efter går Teologiska Seminariet samman med Svenska Baptistsamfundets motsvarighet, Betelseminariet, och bildar Teologiska Högskolan i Stockholm.

2003 byter man namn till Svenska Missionskyrkan. Namnbytet sammanfaller med samfundets 125-årsjubileum.

Världen

Tidigt påbörjar man mission i utlandet; 1880 sänder man de första missionärerna till Ryssland. Det finns vid den här tiden ett samarbete mellan svenska industriföretag och SMF, där industriföretagen värnar om goda arbetsförhållanden för sina anställda, och SMF om möjligheten att sända missionärer österut. Missionen i Ryssland och Kaukasien pågår till och med första världskriget, då de svåra förföljelser som drabbar armenier markerar slutet för verksamheten.
1881 anländer den första missionären från SMF i Kongo, och arbetet inriktas främst på utbildning, evangelisation och sjukvård. Man undervisar både pojkar och flickor, lär dem att räkna, läsa och skriva, och man bedriver sjukvård både på missionsstationerna men också i de olika byarna. Stora insatser görs av missionsläkare mot olika tropiska sjukdomar i området, bland annat när det gäller bekämpningen av sömnsjukan. Under 1920-talet växer det fram kvinnoskolor, yrkesskolor och slöjdskolor.
Arbetet i Kongostaterna blir SMF:s längsta och största engagemang när det gäller utlandsmission, och de båda kongolesiska kyrkorna får sin självständighet under 1960-talet. Samarbete med Kongo-kyrkorna fortgår, och under slutet av 1980-talet har Evangeliska kyrkan i Kongo-Brazzaville runt 130 000 medlemmar, och Evangeliska samfundet i Kongo-Kinshasa runt 46 000 medlemmar.
Den första bibeln delas ut i Kongo 1905.

Under 1890-talet påbörjas också mission i Kina, där skolor, särskild verksamhet för kvinnor och sjukvårdsarbete finns bland satsningarna, i kombination med missionsarbete och evangelisation. År 1900 finns det 128 församlingsmedlemmar, 220 skolbarn fördelade på 8 skolor, samt 15 missionärer i Kina. Verksamheten fortgår med varierande framgång fram till  1948, då kommunistiska trupper får ett utökat inflytande över området. SMF lämnar under de kommande åren Kina, och skriver över sin egendom på Church of Christ in China.

1949 far en grupp missionärer över och påbörjar missionsverksamhet i Japan. På grund av den amerikanska ockupation landet står under så lägger man vikt på att hålla kurser i det engelska språket. Kyrkan i Japan blir självständig 1963.

I Jarkend i Östturkestan (dagens Xinjiang), i östra Kina, påbörjas en missionsstation 1896. På grund av det politiskt känsliga läget med motsättningar mellan den kristna och muslimska befolkningen koncentrerar sig missionärerna sig utåt på arbete med skolor, sjukvård, språkstudier och översättning av bibelböcker, även om gudstjänster och uppförande av kyrkor också förekommer. Verksamheten i Östturkestan spelar bland annat stor roll för utvecklingen av uiguriska till ett modernt skriftspråk. De politiska svårigheterna gör dock att missionsarbetet 1938 flyttas till Indien. Där driver man en folkskola för flickor och en soldatmissionsverksamhet, samt flyktingarbete och sjukvård. 1963 bildas en självständig kyrka, efter samma målsättning som SMF:s andra utlandsmissioner, att se till att man utvecklas mot ”självständighet, självstyre och självutbredande”. Under sextiotalet startas också biståndssprojektet ”Tusen brunnar till Indien” för att hjälpa landet i den svåra torka det drabbats av.

1958 inleds Berlinbarnhjälpen, och Svenska Missionsförbundet och Svenska Baptistsamfundet ser till att 14 000 barn får spendera ferier i svenska hem.

1971 anländer de första svenska missionärerna i Ecuador, och driver arbete inom hälsovård, sjukvård och jordbruksutveckling. Man arbetar med alfabetiseringsprojekt i slumområden, och studentarbete vid universitetet.

1987 inleder man ett samarbete med ett ekumeniskt forskningsinstitut i Costa Rica, med syfte att värna om regnskogen.

Under 1990-talet skrivs samarbetsavtal med systerkyrkorna i Kongo Brazzaville (Republiken Kongo), Kongo Kinshasa (Demokratiska Republiken Kongo) Ecuador och Indien.

2 comments

  1. sorosh Rahimi says:

    hej 10 år sidan jag varit efs kyrkan i boliden och had bra håg mine om då tider.tack all som var gemansam- nu bor i vingåker, är active i ekbackskyrkan såm vänlig såm all andra är ……tack , min välsigena till vara med allihoppa…

Comments are closed.