Publicerat 

Väckelsetid

Equmeniakyrkans bildarsamfund – Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan – har sina rötter i de kristna väckelser som ägde rum i Sverige under 1800-talet. Sverige var vid denna tid ett land som starkt präglades av den lutherska statskyrkan. Andra trossamfund vid sidan om denna kyrka var inte tillåtna, inte heller religiösa samlingar utan deltagande av präst.

Att vara svensk var i princip liktydigt med att vara kristen. För många var tron personlig och betydelsefull men samtidigt fanns det stora delar av befolkningen som gick i kyrkan och formellt bekände sig som kristna (vilket i stort sett var en skyldighet) utan ett personligt engagemang. Genom olika präster och förkunnare predikades då ett väckelsebudskap som syftade till att göra tron till en väsentlig del av livet, ofta med en stark uppmaning till omvändelse från vissa handlingar, som alkoholförtäring, nöjen och sexuell promiskuitet.

En del av väckelsen var inomkyrklig. Författaren och predikanten Carl-Olof Rosenius var ett tydligt exempel på den väckelsen vilken ledde till bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Andra förkunnare som Anders Wiberg, George Scott, PP Waldenström m fl hade en teologi som inte bara framhöll den personliga avgörelsen utan också ett annat sätt att vara församling och kyrka. Den väckelse som de var en del av tog sig därför uttryck i bildandet av nya kyrkliga rörelser och samfund, i första skedet Baptismen, Missionförbundet och metodismen.

Väckelserörelserna i Sverige ser något olika ut beroende på vilka personer och influenser samt på vilka platser väckelsen blir synlig. Det är också tydligt att vissa områden i Sverige berörs mer av en viss väckelseform än andra. Än idag är detta synligt då vi t ex finner många relativt stora missionförsamlingar i västra Sverige och i Småland. Baptismen var stark i Sundsvallstrakten vilket gjorde att det tills ganska nyligen fanns flera baptistförsamlingar i det området.

Från tiden runt sekelskiftet börjar pingstväckelsen med rötter i bl a baptistsamfundet att märkas. Hur länge väckelsetiden i Sverige pågår är svårt att fastställa. Klart är att från 60-talet och framåt hålls visserligen många väckelsemöten i vårt land men det är inte längre en folkrörelse som det varit tidigare. Den rörelse som uppstod i och med den finlandssvenske predikanten Frank Mangs vilken höll omfattande mötesserier på 1940- och 50-talet kan nog betecknas som den sista väckelseperioden i Sverige – så här långt.

Men även om väckelsen som fenomen inte längre förekommer, lever många av de värderingar som kännetecknade väckelserörelsen kvar, med betoning på personlig avgörelse, vardaglig efterföljelse av Jesus och avståndstagande från handlingar som inte rimmar med evangeliets etik. På 1800-talet och första hälften av 1900-talet innebar det sistnämnda att man också vände sig från kulturella uttryck som skönlitteratur och film tillsammans med en stark betoning på nykterhet. Denna syn på kultur och alkohol har även bland många väckelsesinnade kommit att ifrågasättas.