Överenskommelse med Svenska kyrkan

Svenska kyrkans kyrkomöte sa i november 2016 ja till en överenskommelse med Equmeniakyrkan. Beslutet antogs med överväldigande majoritet. På Equmeniakyrkans kyrkokonferens i maj antogs samma ekumeniska överenskommelse med Svenska kyrkan.

Alla kristna och därmed alla kyrkor är kallade att söka enhet för att världen ska tro. Det är Jesu innerliga förbön som driver oss (Joh 17). Eftersom vi tror på bön litar vi på att bönen har kraft att förvandla. Equmeniakyrkan som en ekumenisk kyrka, har också i sig själv en inneboende drivdraft att söka enhet med fler. Vårt svenska namn appellerar till ekumenik. Vårt internationella namn ”Uniting Church in Sweden” berättar att vi inte ser oss som ”förenade” utan ”förenande”. Det finns en rörelse och process i vårt namn och i vår identitet.

Vi tror att enhet är svaret på världens nöd och vi vill fördjupat samarbete med fler. Vi finns i flera internationella ekumeniska och konfessionella relationer. Vi gör det för att vi vill det. Vi har beslutat så och har det inskrivet i våra stadgar. Vi har också bevarat och fortsätter utveckla bildarsamfundens relationer med samarbetskyrkor i stora delar av världen. Vi har också som en av fåtal kyrkor i världen en paragraf som beskriver oss som ett provisorium i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet (§7 Teologisk grund). Vi tror på och längtar efter enhet med fler.

Överenskommelsen gäller mellan kyrkorna och alla dess församlingar och återfinns på sidan 5 i överenskommelsen.  Överenskommelsen har först en kort inledning som tar sin utgångspunkt i missionsuppdraget, en hänvisning till kyrkornas kallelse till enhet. Sedan följer tre nivåer: Vi bejakar, Vi vill och Vi uppmanar församlingarna.

Under Vi bejakar behandlas de teologiska frågeställningarna. Termen ”bejaka” används här istället för ”erkänna”. I ekumeniska överenskommelser har ”erkänna” ofta använts så att den kan uppfattas som en teknisk term förknippad med fullständig kyrkogemenskap. Det som bejakas i överenskommelsen anger den teologiska grunden för den fördjupade gemenskapen mellan våra två kyrkor.

Under Vi vill anges en färdriktning, nämligen kyrkornas föresats att fortsätta att utveckla gemenskapen, stärka ekumeniska relationer och att ta ansvar i samhället.

Under Vi uppmanar finns en uppmaning om att visa öppenhet mot den andra kyrkans medlemmar, sträva för ökad ekumenik med andra samfund på orten, samt, där det finns pastorala och teologiska förutsättningar, ingående av lokala samarbetsavtal.

Samarbete mellan människor och mellan lokala församlingar och kyrkor uppstår inte för att det finns en överenskommelse. Det är snarare behov och relationer som är orsaken. Det beslutet som nu fattats av såväl oss i Equmeniakyrkan och i Svenska kyrkan på kyrkomötet i Uppsala innebär samtidigt att många av våra församlingar nu kan fortsätta det samarbete de redan idag har. Det underlättar också för många av våra församlingar som längtar efter en fördjupad samverkan med Svenska kyrkan på sina orter.

Den fråga som väckts rör framför allt hur dopfrågan beskrivs i själva överenskommelsen. Vi vet att vi i Equmeniakyrkan inte har en enda dopsyn. Vi har inte bildat en gemensam kyrka för att vi är överens om allt utan för att vi vill gå tillsammans. Vi tror att enheten är något som ges till oss i Kristus, inte något vi själva bestämmer oss för. Den handlar inte om likhet, inte heller om åsiktsgemenskap utan om syskonskap. Vi hör ihop. I dopet är vi förenade med Kristus och med varandra.

Det är inte heller så att vi i Equmeniakyrkan har församlingar som inte godkänner dop av barn och som inte välkomnar medlemmar som är döpta som barn. Däremot finns det församlingar som inte helt stängt möjligheten för någon att bli döpt på egen begäran, även om personen i fråga blev döpt som barn. Dessa församlingar kommer inte att kunna skriva lokala avtal med Svenska kyrkans församlingar, utan får samverka lokalt på andra sätt.

Vi är stolta över att vi har medlemmar och församlingar som står djupt rotade i det baptistiska arvet och som med sin starka betoning på dopets gåva och innehåll kan hjälpa vår samlade gemenskap till fördjupade samtal om dopets innebörd. Vi är också stolta över att vi har medlemmar och församlingar som står djupt rotade i det metodistiska arvet, där dop av barn är självklart och ett uttryck för Guds förekommande nåd, så även i före detta missionskyrkliga församlingar. Detta är Equmeniakyrkans rikedom och utmaning. Framför allt är utmaningen att våga en gemensam framtid, där vi inte längre primärt definieras av våra tidigare samfundstillhörigheter utan nu söker en gemenskap i mångfald.  Vår identitet är idag inte längre primärt konfessionell, utan just ekumenisk.

I teologisk grund säger vi att dopet är ett men att vi har olika praxis. I vår nya kyrkohandbok finns en ordning för dopbekräftelse. Vi behöver fortsätta samtala om dopets gåva och innebörd. Till vinterkonferensen kommer ”Teologi för församlingsbruk”, en antologi som behandlar ett antal praktiker i våra församlingar så även dopet. Vår önskan är att denna bok ska bidra till samtal och delande av tro. Under våren bjuder vi också in till rådslag om teologi, där dopet finns med som en självklar grund.

Vi hoppas också på fortsatta samtal om tro där vi på olika nivåer i vår gemenskap vågar livsnära och ärliga samtal med varandra, att vi fortsätter skriva artiklar och andra texter, men framför allt att vi söker nå utanför våra egna sammanhang, att vi delar tro i ord och handling med fler. Lever evangeliet.

Lasse Svensson
kyrkoledare

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare

Olle Alkholm
biträdande kyrkoledare