Palmsöndag den första advent – varför då?

Ibland får jag frågan varför vi läser palmsöndagstexten om hur Jesus rider in i Jerusalem på den första söndagen i advent.

Jag tycker det är en bra fråga. I detta sammanhang tänker jag inte komma med en kyrkohistorisk essä om varför Matteusevangeliet 21:1–9 blev första adventssöndagens speciella evangelietext, utan fundera varför jag tycker det passar bra, även om det kan verka konstigt.

Första söndagen i advent och palmsöndagen är två mycket olika söndagar. Om palmsöndagens tema, vägen till korset, ser palmsöndagstemat från lärjungarnas perspektiv, Jesus rider ifrån oss, så är första adventssöndagens perspektiv Jerusalems. Jesus rider emot oss.

Folket hälsade Jesus som den väntade Messias med ord ur Psaltaren (118:25–26). Det är därifrån vi har fått ordet Hosianna, som är ett hebreiskt ord som är en bön om bistånd eller räddning. Advent betyder ankomst, inte väntan som man hör ibland, och texten om hur Jesus rider in í Jerusalem på en åsna berättar om hur Gud kommer till oss. På det sättet utgör palmsöndagsberättelsen en god utgångspunkt för adventstiden i kyrkoåret.

När folket sjöng Hosianna på den första palmsöndagen så tänkte det inte att det gick och ropade ”Hjälp mig!” även om det är ordets ursprungliga betydelse. Men ett ords ursprung är inte alltid detsamma som dess mening när det används. De som ropade ”Hosianna!” på palmsöndagen tänkte nog mera att de ropade ”Hurra!”.

Men det tycker jag gör ordet ”Hosianna” extra spännande. Det är både ett rop på hjälp och ett glädjerop, ett hurra. Både böner om hjälp och räddning och glädjerop har att göra med den kristna tron på att Gud kommer till oss i Jesus Kristus, det som julens evangelium, glädjebud, berättar om och som adventstiden förbereder oss för.

Hosiannaropet kan både vara ett nödanrop, ett ”mayday”, och ett jubelrop när räddningen har kommit. Det rymmer både nöd och glädje. På det sättet blir detta rop ett uttryck för evangeliet, det glada budskapet om kärleken och befrielsen i Jesus Kristus.

Under adventstiden tänder vi ljus. Detta blir en extra stark symbol på våra breddgrader då december också är årets mörkaste månad. Vi tänder ett nytt ljus för varje vecka som går under advent, för att påminna oss om att ljuset Jesus Kristus är på väg in i världen.
”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen” (Joh 1:9). När Gud, som är tillvarons djupaste sanning, kommer in i världen, då skiner ljuset över våra liv och då blir vi befriade. Gud kommer inte för att skrämma, straffa eller döma oss, utan för att rädda och befria.

I Ylva Eggehorns älskade psalm, Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken (nr 256 i Psalmer och sånger) sägs det att vi färdas mot en mörklagd hamn som vi ännu inte ser. Det är lätt att tänka sig vad en sådan visshet skulle betyda för de som finns i en båt i en storm och som är osäkra på om deras färd skall sluta i en hamn eller i en olycka.

Vi kan påminna oss om Paulus sjöfärd över Medelhavet som det berättas om i Apostlagärningarnas 27:e kapitel där det sägs att allt hopp om räddning var förlorat. Paulus får dem på båten att repa mod genom att berätta om att han har fått besök av en ängel som har försäkrat honom om att han och alla andra på båten skulle överleva.

Gud kommer till oss. Vi är inte ensamma och övergivna. Vi är älskade av Gud, som ytterst sett håller hela världen i sin hand. När mörkret står runt omkring oss, både vad gäller årstid och vad gäller läget i vår värld och i vårt samhälle, då får vi tända ljus i adventstiden och genom det känna hopp för vår tillvaro. Gud kommer till oss och vi befrias från allt som tynger och förtrycker oss.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se