Samkönade vigslar, politik och generationsväxling. Kyrkostyrelsen ställde de föreslagna nya kyrkoledarna inför ett antal brännande frågor.

I Equmeniakyrkan tillämpas både dop efter egen bekännelse och barndop. Hur förhåller ni er till dessa traditioner?

N: Jag har mina rötter i Missionsförbundet, som sedan blev Missionskyrkan, och har hela mitt liv levt med en dubbel praxis. Jag tänker att det är två självklart kristna uttryck. Barndopet betonar den så kallade föregripande nåden medan troendedopet mer har fokus på den frälsande nåden. I den tid vi lever i, med stark betoning på varje individs eget beslutfsfattande, har jag landat i troendedop som den självklara praxisen för mig. Men jag har alltid betraktat barndopet som ett fullgott dop och välkomnar människor som är barndöpta. Jag tycker att hållningen i Equmeniakyrkan är väldigt klok. Det finns två kristna praktiker; låt oss inkludera båda dessa i vår gemenskap.

K: Jag är från början baptist, där dopsynen är att människan själv avgör om hon vill döpas eller inte – en syn jag fortfarande har. Men jag respekterar också barndopet fullt ut, och har varit med om olika sätt att möta varandra i detta i praktiken. I baptistförsamlingen där jag var pastor och föreståndare, och där medlemmarna kom från skilda håll, fick de som ville döpa sina barn åka någon annanstans – och det blev på barnens bekostnad. Vi beslutade att barndop kan ske i våran gudstjänst, samtidigt som vi fortsatt predikar troendedop.

I det ekumeniska sammanhanget jag varit mycket i sista åren har det även varit viktigt att bestämma mig för att inte döpa om. Då föreslår jag i stället dopbekräftelse. Det är av ekumenisk hänsyn – inte för att jag tror att det skulle vara något problem inför Gud att vara döpt två gånger. Jag trivs med formuleringen i Teologisk grund för Equmeniakyrkan som säger att dopet är ett enda och att det i Equmeniakyrkans församlingar finns olika doppraxis – och att leva i sitt dop är en process att växa i tro och efterföljelse.

Equmeniakyrkan tar tydligt avstånd från all form av diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Vi vill vara en inkluderade kyrka, där alla ska känna sig trygga och välkomna. Med respekt för olika förhållningssätt vill vi ge mod och redskap att samtala om frågor som relaterar till HBTQ. Hur vill ni verka för ett inkluderande förhållningssätt?

K: Att inte göra skillnad på människor är något vi alltid behöver jobba på! För vi människor har en tendens att utgå ifrån att de flesta människor är som jag. Att leva inkluderande innebär att man öppnar sig för andra tolkningar, läggningar eller erfarenheter än vad jag själv har. Som kyrkoledare handlar det om att ge plats och utrymme för olika röster. Hur ser vår representativitet ut? Vem har ordet och tolkningsföreträdet?

N: Det är helt självklart för mig att alla människor är välkomna så som de är. Efter att ha verkat i 18 år i pingströrelsen är min erfarenhet att det i praktiken fungerar så även i sammanhang som inte är som Equmeniakyrkan. Alltså: Står du inför en levande människa, så agerar de allra flesta kristna med medkänsla, omtanke, vänlighet och generositet. Det är när man hamnar i principiella och mer politiserade diskussioner som saker börjar skikta sig, ibland på ett väldigt olyckligt sätt. Sen har jag ibland svårt med bokstäverna HBTQ, att man kopplar ihop många saker på en gång. Hur kan jag uttrycka mig om alla dessa samtidigt? Det jag uttrycker mig om här är framför allt H:et, och de människor jag mött som sagt: Jag vill följa Jesus, men jag är homosexuell. Får jag vara med? Det är självklart för mig.

Här har jag gjort en resa under mina 34 år som pastor. I början tänkte jag att Bibeln ensidigt säger nej till homosexualitet. Men med tiden har det stått klart för mig att det jag möter i bibelorden inte är tillämpbart på de personer jag mött. För mig är det viktigt att det är en bibeltolkningsfråga, inte bara en människosynsfråga.

Samkönade vigslar – hur ser ni båda på det?

N: Jag tänker att äktenskapet är tänkt för en man och en kvinna. Jag förstår att jag behöver jobba vidare med frågan, men jag är inte framme vid att jag viger samkönade par. Samtidigt tycker jag ju att det är helt rätt att samkönade par kan få en både juridisk och religiös ordning i sitt liv, att bli bekräftade. Möjligen kan man se en parallell till mitt förhållningssätt till dopet. När jag möter par av samma kön som är vigda, betraktar jag dem som gifta. Jag ifrågasätter det inte. Men jag viger alltså inte själv samkönade par idag.

K: När äktenskapslagen ändrades var jag missionsföreståndare för Baptistfamfundet, där vi samtalade mycket om hur vi skulle förhålla oss till den nya ordningen. Vi betonade då att vi ville se vigseln som en del av gudstjänstlivet – alltså att församlingarna pratar sig samman i frågan, inte enbart pastorerna. I den församling jag arbetade i hade vi redan beslutat att välsigna ingått partnerskap, så jag var beredd att viga så fort det blev möjligt. Jag funderade på om det skulle kännas annorlunda, men det gjorde det inte. Jag tycker det är fantastiskt att få be för människor som vill varandra väl, vill trohet, leva familjeliv tillsammans.

Sen har jag respekt för att det finns församlingar som inte är där. Men jag förstår också de som menar att vigslarna är en viktig del av välkomnandet. Det är motsägelsefullt att säga: ”Ja, ni är välkomna, men ni får inte gifta er här”.

Som kyrkoledare går ni nu in i nya roller. Nämn fem ledord som ni tycker uttrycker ett gott ledarskap!

K: Lyhördhet. Samspel. Ansvarsbärande. Urskiljningsförmåga. Förtroende.

N: Först tre ord: Frihet, fasthet, enkelhet. Egentligen är de inte mina, utan kommer från pastorn Torvald Nolebring som var pastor i Hönö missionsförsamling. Sedan vill jag lägga till två ledord till: Led människor till Jesus, och led människor till skriften.

Equmeniakyrkan har ett starkt arv från svensk folkrörelse med djärva föregångare i skapandet av vårt samhälle. Demokrati, delaktighet och ett ömsesidigt beroende är ledstjärnor för vår kyrkas liv och gemenskap. Vad innebär demokrati och delaktighet för er i rollen som kyrkoledare?

N: För mig har demokrati alltid varit den självklara formen för vårt sätt att fatta beslut och agera som Guds folk. Det jag tycker är intressant med frågan är kopplingen mellan delaktighet och demokrati – det är inte nödvändigtvis samma sak. Demokrati är för mig en metod, delaktighet handlar om överlåtelse och engagemang. Hålls dessa två ihop blir demokratin hur frisk och bra som helst. Dilemmat är när de inte går ihop. Det händer att människor som aldrig är delaktiga annars dyker upp på församlingsmöten för att driva fram ett beslut…

Demokrati är den enda tänkbara metoden. Men den kräver kultivering. Man behöver uppmuntra människor att verkligen delta i de demokratiska processerna. Jag tror vi behöver prata mer om hur vi gör beslutsprocessen meningsfull. Den yngre generationen kan tröttna på möten som upptas av cykelställ, eller vad det kan vara.

K: Jag har ett citat från boken Pengarna eller livet från min studietid: ”Varje generation måste återerövra demokratin”. Det grubblar jag på lite nu och då. För demokratin har ibland blivit helig i sig. För en ung generation är det ibland obegripligt det vi håller på med. Då kan man fundera på: Pratar vi om rätt saker? Demokrati handlar om att folket har makten. Då borde vi kanske fråga: Vad vill folk prata om? Vilka är de viktiga samtalen att föra i en församling och en kyrka?

En av de vackraste saker jag läst i gamla församlingsprotkokoll är meningen: ”Vi och den heliga ande har kommit överens om …” Där har vi en fin form av demokrati, när man kanske stannar mitt i mötet och ber. Dit längtar jag att vi ska komma till med kyrkokonferensen. Att beslutsfattandet blir som en del av vårt gudstjänstfirande.

Att generationsväxla är utmanande för många församlingar. Hur tänker ni kring unga människor, tro och församlingsliv?

N: Det är den mest avgörande frågan av alla. Om inte nästa generation tar över, så tar det ju slut med mig. Det vill jag verkligen inte. Vår utmaning är att inse att de som kommer efter mig tänker, gör och fattar beslut på andra sätt än vad jag gör. Jag måste lämna över. Vi vill tänka att det bara är härligt, men det är en smärtsam förändring, och den som måste orka smärtan är jag, vi lite äldre.

K: Jag grubblar rätt mycket på det här: Varför är det viktigt för mig att generationsväxla i kyrkan? Är det för att bevara just vår kyrka? Det kanske vi inte alls måste? Det är ju för att presentera Kristus. Jesus har hjälpt mig att stå rakt genom livet, gett mig livsglädje, energi och mod. Det vill jag att den unga generationen också ska få uppleva. Sen, om Equmeniakyrkan och Equmenia kan vara platsen för det, blir jag jätteglad. Men det är underordnat, även om det kanske är konstigt som föreslagen kyrkoledare att säga…

Sen tror jag – och vill jag – givetvis att tonår, scouter och så vidare, är bra växtplatser för unga. Att vi tar ansvar för att presentera tron, Bibeln och Jesus. Det finns ett enormt sökande i vår tid, människor är medvetna om de existentiella frågorna. Där har vi verktyg som vi behöver förmedla.

N: När jag pratade med Equmenia blev jag väldigt uppmuntrad, och tyckte de hade många bra saker att ta fasta på för hela Equmeniakyrkan. De sa att de hade något de kallar BRUD-metodiken – ”men det får man egentligen inte säga” – just därför fastnade det hos mig! BRUD står för berättelser, relationer, upplevelser och delaktighet. Så enkelt och bra. Något att ta fasta på varje gång vi möts.

I Equmeniakyrkans teologiska grund lyfts i beskrivningen av kyrkoledarens, biträdande kyrkoledarens och regionala kyrkoledarnas uppgifter vikten av att beakta framtidsfrågorna. Ge ett par exempel på frågor som ni tycker är viktiga för framtiden. Hur vill ni möta dem?

K: Först tänkte jag på klimat och fred. Equmeniakyrkan har fattat beslut om klimatnödläge, som vi fortsatt lever med. Fredsfrågan är jätteviktig ur alla dimensioner: fred mellan Gud och mig, människor och länder emellan, mellan människor och naturen. Men också: enkelhet. I den komplexa tillvaro vi lever i just nu, längtar jag och många andra efter enkelhet. Se på liljorna! Att leva de liv vi är satta i just nu i en bekymmerslöshet, samtidigt som vi inte blundar för de större frågorna. Jag försöker möta den utmaningen genom att söka enkelhet själv. Det hänger ihop med en del annat vi pratat om. Demokrati, varför gör vi det krångligt? Varför ska vi skapa teologi som skiljer oss åt?

N: Jag håller med Karin. Miljön är en ofrånkomlig fråga, liksom freden. Men en avgörande fråga tror jag också ryms i Equmeniakyrkans vision ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen”. Lå det centrala förbli det centrala! Vi började ju detta samtal i frågorna som splittrar, drar i sär, men jag tycker vi i högre utsträckning borde börja i frågorna som enar oss.

Hela generationsfrågan är också en framtidsfråga. Att hjälpa människor formulera sin tro. Det finns en sådan efterfrågan hos en ung generation på andlighet. När jag var ung var det mer skämmigt att vara kristen. Det upplever jag nästan som borta i dag. Att vi vågar ta den platsen!

K: Jag mötte ett gäng tonåringar nyligen, som jag frågade: Vad vill ni skicka med mig som kyrkoledare? Då sa en: ”Jag går väldigt sällan i kyrkan, men när jag går dit är det som att ingen vill tala om tron. Jag tror många vill tala om tron idag.” Det fastnade hos mig.

Equmeniakyrkan är en bred kyrka, säger vi ofta. Det finns frågor där politikens höger och vänster blir påtagliga också i ett samfund. Klimatet och Israel-Palestina är ett par sådana exempel. Hur vill ni vara med och samla eller balansera så att vi inte hamnar i en polarisering inom kyrkan?

N: Tänk om jag hade ett bra svar! Men jag tror igen man måste fundera på: Vad är centralt? Jag har  jobbat i kristna riksdagsgruppen i tio år, och de är ett föredöme. Där finns människor i alla politiska partier, med olika analyser av vad problemen i samhället beror på. Men när någon drabbas av sjukdom, så ber man till Gud om helande så det knakar, för den som är en syster eller bror. Det bygger på att man har övat på att skilja på sak och person. Alltför ofta reder vi inte ut den distinktionen. Vi kommer aldrig komma till en gemensam uppfattning i alla olika frågor. Det handlar om att överlåta sig åt gemenskapen. En gemenskap som bygger på vår tro på Jesus som Herre och frälsare.

K: Jag håller med Niklas, och skulle lägga till att jag instinktivt inte är sugen på att balansera. Som om vi ska klara av att bära allt det här på någon slags våg. Kanske är det bättre att acceptera att dessa olikheter finns? Överlag finns en tanke om att kyrkan inte ska vara politisk, vilket jag tycker är fel; politik handlar om hur vi ser på människan vilket kyrkan i allra högsta grad har att göra med – däremot bör vi inte vara partipolitiska. Det bästa tror jag är att inte vara rädd för svåra samtal. I min värld skulle vi på en kyrkokonferens kunna prata om Israel och vad som händer i Gaza, utan att döma varandra. Sedan bestämma oss för, det som ska vara vårt fokus: Var ser vi Jesus i det hela? Vad kan vi göra för att bidra till freden?

Om Karin väljs i samband med konferensen blir det första gången som Equmeniakyrkan leds av en kvinna. Vad betyder det för er?

K: Det vore tråkigt om jag blev vald för att jag är kvinna. Men jag tycker det spelar roll att tänka gender-balans fortfarande. Det handlar om det inkluderande sättet vi har. En stor del av människorna i våra församlingar har trots allt inte haft en kvinna som ledare.

N: Jag håller med, balans i alla dess former är viktig. Ålder, etnicitet, kön. Sen, om det är viktigt för mig att Karin är kvinna? Nej. Det viktiga är att hon är lämpad, har rätt kompetens, förtroende och så vidare, och det tycker jag att hon har. Sedan är det så klart historiskt första gången en kvinna väljs på det här sättet. Nu är det taket spräckt en gång för alla.

Avslutningsvis: Hur tror och önskar ni att just era gåvor och erfarenheter kan komma Equmeniakyrkan till del de kommande åren?

N: Det är så svårt att uttala sig om sig själv. Men jag tror det jag kan är att inspirera. Jag är en relativt rutinerad talare och predikant, och har använt det forumet för mitt ledarskap för att peka på det som är centralt, peka ut en riktning. Det är möjligen ett av mina bidrag. Sen har jag ganska bred internationell erfarenhet, med många resor i framförallt Afrika – vilket lärt mig hur man behöver agera och tänka i mötet med en helt annan kultur. Där har jag erfarenheter som jag tror kan vara till hjälp.

K: Det jag vill bidra med handlar dels om ledarskap, där jag har hört att jag hjälper andra att blomma i sitt ledarskap. Jag har också levt i de tre bildarsamfunden, varit med hela vägen i bildandet av Equmeniakyrkan. Och arbetet i ekumeniken. Just i vår tid tror jag det är viktigt att ha de erfarenheterna med sig, inte för att leva kvar i det som varit, men för att rottrådarna ska hitta vägen upp till de grönskande löven. Faktum är att jag känt mig kallad att just dessa fyra år som väntar bidra med mina erfarenheter. Sen ser jag fram emot samarbetet med Niklas – jag tror vi kan komplettera varandra bra.

N: Jag instämmer, det känns väldigt bra utifrån de gånger vi mötts.

K: Ja, om man kan tala om att känna frid, så känns det så!

• Dela