Sammanbegravd med Kristus

Ordet ”sammanbegravd” är ett konstigt och knöligt ord på svenska. Så när de som översätter Bibeln till svenska stöter på detta ord i Rom 6:4 och Kol 2:12 står det att vi begravdes med honom, det vill säga Jesus Kristus. Det är naturligt att man översätter det så, även om det är lite tråkigt.

Både i Romarbrevet och i Kolosserbrevet finns ordet ”sammanbegravd” i textsammanhang som handlar om dopet in i Kristus som är ett av de två sakrament, heliga handlingar, som vi har i de protestantiska kyrkorna.

Med det ordet, ”sammanbegravning”, vill Paulus visa sina läsare hur radikalt annorlunda livet är efter det att man har tagit emot den nåd som Gud ger oss i dopet. Vi blir så annorlunda så det är som om något har dött. Vi har blivit födda på nytt (Joh 3:3) och kan säga som Paulus gör i en text som är nära besläktad med Romarbrevet, Galaterbrevet, att ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20).

Genom dopets nåd förvandlas våra liv. Det som fanns innan, det liv som trasats sönder av all ondska i våra liv, har mist sista ordet. Döden har mist sin udd och fått en helt annan innebörd. Döden som förut var livets slut har blivit en övergång till det eviga livet, till saligheten hemma hos Gud.

Dopet är ett tecken på att vi får leva i den nåden. En del frågar om man måste vara döpt. Nej, men det fantastiska är att man får vara döpt. Det här med att ha en kristen tro är inte alltid lätt. Ibland ”känns” det inte riktigt så härligt som vi ibland inbillar oss att kristen tro alltid skall kännas. För många som under tider i sitt trosliv inte känt den där svallande gudsnärvaron i sina liv har under sådana perioder kunnat luta sig mot sitt dop.

Lika konkret som dopkällans vatten berörde vår kropp, lika konkret och lika verklig är den förvandling som Gud genom Jesus Kristus verkar i våra liv till räddning och befrielse ifrån allt som förtrycker oss och hindrar oss från att leva de friska och härliga liv som Gud har skapat oss för.

Vi lever i påsktiden, kyrkoårets mest jublande tid, då de gladaste av alla rop, påskropen, ”Kristus är upp stånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”, vibrerar i våra inre människor. De finns där för att lika säkert som vi sammanbegravdes med Kristus i våra dop, lika säkert skall vi en gång ”sammanuppstå” med honom. Guds kärleks makt, den makt som verkar i våra dop och som gjorde att Jesus uppväcktes på tredje dagen ifrån de döda, omsluter oss liksom dopets vatten famnade våra kroppar då vi döptes i Faderns och Sonens och den heliga Andes namn. Det är en verklighet som inga pandemier, invasionskrig eller andra hemskheter kan ändra på.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se