För mig var lidandet till gagn, då lärde jag mig dina stadgar.
Ps 119:71
Ovanstående citat ur Psaltarens längsta psalm tänker jag ofta på. Ibland kallar jag den versen för Bibelns främsta soul-making-vers. För att förstå vad jag menar med det behöver man veta vad begreppet soul-making betyder i kristen troslära.
Det hör hemma i diskussionen om lidandets problem eller teodicéproblemet som det kallas med ett fint ord som myntades av filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz. Enkelt handlar det om det är möjligt att det finns en god, kärleksfull och allsmäktig gud när det finns ondska i tillvaron. Är det så att förekomsten av ondska, i varje fall i den mängd som det finns i vår värld, utgör ett tvingande argument för att det inte finns någon gud som både är god och allsmäktig.
En del som har tänkt kring det där har tänkt att Gud ligger nog bakom det onda därför att ondskan tjänar ett högre syfte. Ett exempel på ett sådant argument framfördes av den medeltida teologen och filosofen Thomas av Aquino som hävdade att alla goda konstverk har skuggpartier. Detta kallas ibland för det estetiska argumentet. Lidandet finns av estetiska skäl. Det gör tillvaron vackrare.
Soul-making-argumentet är ett annat exempel på sådana argument. Det handlar om att vi går igenom lidandets prövningar som något som förädlar oss. Det utvecklar oss. Det är ett moment i livets hårda skola. Vi skulle bli bättre människor genom det. Om det skulle förbereda oss för evigheten eller göra oss mer dygdiga i denna tillvaro låter jag vara osagt.
Jag har två problem med soul-making-argumentet. För det första tycker jag att ondskans omfattning i tillvaron gör att det är i det närmaste stötande att tala om den som någon slags existentiell undervisning. Visst, om jag tänker på mina svårigheter kan detta argument vara OK, möjligen, men när man tänker på medeltidens digerdöd, 1900-talets alla folkmord eller de krig vi ser i världen just nu. Nej, det är svårt att acceptera dessa ofantliga lidanden som någon form av danande av våra personligheter.
För det andra finns det något i grunden konstigt med att göra sådana här frågor till filosofiska problem. Livet är inte ett intellektuellt problem som ska lösas, utan en praktik som ska levas. Att göra detta till en filosofisk fråga där olika arguments bärighet ska prövas och vägas, om det är tvingande åt det ena eller andra hållet, blir också stötande. Lidande människor behöver inte snillrik filosofi, utan hjälp i kampen mot lidandets orsaker.
Trots detta tycker jag att filosofiska och teologiska resonemang om lidandets problem fyller en viktig funktion, inte som lösningar, utan som indikationer på åt vilka håll vi kan tänka när vi funderar kring vad det är att vara människa i Guds värld.
För filosofiska idéer om lidandet är inga lösningar som gör att problemet försvinner men det som dessa idéer möjligtvis kan bidra med är att vi kan stå ut med det faktum att lidandets problem är ett mysterium som inte har någon lösning i den tid och i det rum som vi befinner oss i just nu.
Ibland säger vi: ”Slutet gott, allting gott”. Kan det gälla våra liv också? I de tankekategorier som vi har till buds just nu kan vi inte tänka oss en tillvaro som gör lidandet i den omfattning vi ser i vår nuvarande tillvaro intellektuellt uthärdligt, men kan Gud i sin evighet överraska oss på den punkten.
I Psaltaren läser vi också:
Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd (139:5–6).
Guds omsorg om oss övergår allt vi kan tänka.
Just nu lever vi i påsktiden, kyrkoårets mest förunderliga tid, då vi försöker ta in det ofattbara: att Guds kärlek övervinner allt, till och med döden. För mig är det en hälsning från Gud, som är livets källa, att det finns en framtid bortom alla frågor och alla besvikelser. Där i Guds evighet kan vi då säga: ”Slutet gott”? Kan vi då också säga: ”allting gott”, då Gud blir allt överallt (1 Kor 15:28)? Jag tror det. Jag hoppas att det som är störst av allt, det är kärleken (1 Kor 13:13).
