Vi är inne i sluttampen på kyrkoåret. Det är en tid när söndagarnas teman på något sätt speglas i den tid på året som vi är inne i. Kyrkoårets sista söndagar har ett allvar som tycks reflektera det mörker som finns runt omkring oss i dessa novembertider.
Trefaldighetstiden inleddes på försommaren då vi lever i ljusa tider och det ljusa finns också i de första söndagarnas teman under inledningen av denna tid: treenigheten och vårt dop. Sedan kommer söndagarnas teman mer och mer in på lärjungaskapets och efterföljelsens utmaningar.
Det påminner oss om två saker: vilka etiska krav som kristen tro ställer på oss, som sammanfattas i den sista versen i Matteusevangeliets femte kapitel om att vi skall vara fullkomliga liksom vår himmelske Fader är fullkomlig, och om våra mänskliga tillkortakommanden inför dessa krav. Vi behöver Guds förlåtelse och Guds kärlek för att bli befriade som människor. Den befrielsen kan vi inte åstadkomma på egen hand.
Lagens första bruk är att göra så att våra handlingar gentemot varandra som människor inte blir alltför destruktiva. Lagens andra bruk är att göra oss medvetna om att vi behöver Guds förlåtelse, kärlek och nåd. När allvarligheten i söndagarnas teman blir mer och mer påtaglig ju längre trefaldighetstiden lider mot sitt slut, desto mer påminns vi om lagens andra bruk.
På domsöndagen kan vi stämma in i det vi sjunger i Anders Frostenssons älskade psalm: ”O döm oss, Herre, frisäg oss i domen I din förlåtelse vår frihet är” (Psalmer och sånger 289, vers 4).
Det är som om trefaldighetstiden lager för lager klär av oss all vår tro på självtillräcklighet och tro på att vi med våra gärningar kan åstadkomma det som bara Guds nåd kan räcka oss: rättfärdiggörelse och räddning ifrån det onda, alltså det som vi ber om i den sjunde och sista bönepunkten i Herrens bön, Vår Fader.
Denna insikt är smärtsam och befriande på en och samma gång. Det ligger ingen motsättning i det. Den befriar oss från att tro att vi behöver göra det som är gott och rätt utifrån våra egna behov. Våra goda gärningar skall vi inte göra för vår egen skull utan det är våra medmänniskors behov som skall vara i fokus när vi söker göra det goda i våra liv.
Slutet på kyrkoåret är viktigt därför att kyrkoårets sista söndagar riktar sig mot framtiden. Ibland blir undervisningen om kristen tro allt för inriktad på det som en gång har hänt. Det är i och för sig viktigt. Vi skall vårda minnet av det som Jesus gjorde då han vandrade runt i Det heliga landet med sina lärjungar. Vi bryter bröd och dricker vin i nattvarden bland annat för att minnas vem Jesus är och vad han har gjort för oss.
Men att vårda minnet av det som Bibeln berättar om är bara en del av kristen undervisning. Vi skall inte bara överbrygga det tidsmässiga gapet mellan oss och de tider då de händelser som Bibeln berättar om skedde, utan vi skall också överbrygga gapet mellan vår egen tid och Guds framtid, då vi får nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor (2 Pet 3:13).
Kristen tro sätter våra och hela världens liv in i den stora berättelsen om Guds handlande i skapelsen och frälsningen. Det är viktigt att se att den berättelsen inte är avslutad, utan att den fortfarande pågår. Kristen tro är inget nostalgiskt bakåttittande utan tvärtom: den är framtidsorienterad.
I Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel säger Gud: ”Se, jag gör allting nytt.” (v 5). Det är den framtid som vi hoppas på. När Gud en gång upprättar skapelsen och vi får komma till det som är vårt djupaste hem, Guds evighet, då förvandlas allt och allt blir nytt. För mig har dessa ord i Bibelns näst sista kapitel alltid varit nyckeln till en kristen teologi om historiens växlingar. Kristen tro strävar inte efter att återvända till en svunnen guldålder, utan den hoppas och tror att det allra bästa fortfarande ligger framför oss, då när vi kommer till Guds framtid. Där blir allt annorlunda och då förnyas hela skapelsen.
