Lördagen den 6 maj såg några av oss på kröningen av kung Charles III och drottning Camilla i den spektakulära kyrkan Westminster Abbey i London.
Man kan fundera mycket kring monarki och vad en sådan ceremoni betyder i vår tid. Det mest laddade momentet under kröningen då kungen smordes till kung skedde bakom skärmar för att det skulle vara något avskilt och hålla kvar en del av den rojalistiska mystiken.
Samtidigt som den hemlighetsfulla ceremonin pågick spelades en av Handels kröningshymner, ”Zadok the prierst”, som har spelats på alla brittiska kröningar sedan början av 1700-talet. Det är ett av de mera pampigare musikstycken jag känner till och det blir ett dramatiskt soundtrack till hela kröningen.
Den text som kören sjunger under det stycket är inspirerat av 1 Kungabokens första kapitel där det står att prästen Sadok smorde Salomo till kung. På detta sätt anknyter den brittiska kröningsceremonin till den bibliska kungsteologin. I alla länder där man krönte kungar smordes de också till kung.
I skattkammaren på Stockholms slott kan man se Karl den IX:s smörjelsehorn, ett alldeles förtjusande vackert föremål, som påminner att det som skedde i London under den gångna helgen också har skett i Sverige. Den sista svenska kröningen skedde i Stockholm 1872 då Oscar II kröntes. Den sista nordiska kröningen skedde i Trondheim i Norge i juni 1906.
För oss kristna är det näst intill omöjligt att inte tänka på en ordination eller en avskiljning i ett kyrkligt sammanhang när vi följer en krönings ritual. En kröning är i stor utsträckning som en väldigt högtidlig och utdragen ordination. Och det var så man tänkte om den. Efter kröningen var monarken ”Guds smorde”. Monarken ändrade natur efter det.
Fram till 1600-talet fanns det i England en sed att kungen skulle tvätta fötterna på några fattiga i samband med hovets påskfirande. Det fanns också en ceremoni där kungen la sina händer på de som hade en lymfsjukdom för att de skulle bli friska.
Fortfarande är den brittiska monarken den engelska kyrkans överhuvud och har titeln ”Trons försvarare”, Defender of the faith. Den titeln har engelska kungar haft sedan Henrik VIII fick den av påven 1521, som tack för att han skrev en antireformatorisk bok. Idag ser vi mycket av detta tänkande som förmodernt och rent av en smula vidskepligt.
Men jag tycker att den följer en viss logik, om man nu skulle tro att Gud utser kungar till att vara politiska och religiösa ledare.
I Gamla testamentet läser vi om att även föremål smordes med olja som en invigning till ett sakralt bruk. Smörjelsen är ett tecken på Guds närvaro, att Guds goda heliga Ande verkar. Anden blåser vart den vill. Vi styr den inte utan den är ett tecken på Guds suveräna förmåga att utvälja och utrusta vem hon, Anden, vill till olika uppgifter. Anden smörjer vem hon vill alldeles oberoende av våra idéer och kyrkliga ordningar.
Det finns en berättelse i Fjärde Mosebokens elfte kapitel som jag älskar. Där berättas om hur Gud skall låta 70 äldste dela på Moses ledarskapsansvar för folket. Gud skall låta Guds heliga Ande komma över dem. Två av de som var utvalda hade inte följt med de andra till uppenbarelsetältet utan var kvar i lägret, men Anden föll också över dem och de började att tala profetiskt. Detta gjorde folk oroliga och bad Mose att han skulle få dem att sluta tala men Mose vill inte stoppa detta utan suckade och sa: ”Om ändå hela folket var profeter”.
Den heliga Andes smörjelse är något vi alla behöver och Gud ger Anden till alla. ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta” (1 Kor 12:7). Det är inte så att Anden är något som vissa kristna har och som andra saknar. Vi alla behöver bli smorda. Och vi tror på löftet i Joels bok: ”Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla” (Joel 2:28). Det längtar vi efter. Smörj skall vi ha!
