Publicerat 

Pastorn har ordet

PASTORN HAR ORDET

Gud — samhörighetens kraft

När det här programbladet kommer ut i juni är det i närheten av två högtider som firas i vårt land. Den ena är samhällets högtid. Jag tänker på nationaldagen. Den dagen firar vi att vi med våra olikheter hör samman i att bo i Sverige, och vi hälsar människor som kommit från andra länder och fått svenskt medborgarskap välkomna.

Den andra högtiden har sin grund i den kristna kyrkan. Vi firar Pingstdagen. Den dagen läser vi texter ur Bibeln som påminner oss om att vi hör samman med Gud och med varandra. På den första pingstdagen i Jerusalem när Guds Ande ges åt världen kan lyssnare med olika språk och ursprung höra lärjungarna tala om Gud och förstå det som sägs.

När jag som ny pastor i Södertälje går omkring i vår vackra stad påminns jag om pastorssonen och författaren Arne H. Lindgren. Som barn bodde han under några år i Södertälje. Från början av 70-talet fram till sin död i början av 90-talet arbetade han som författare, föreläsare och predikant. I sina böcker talar han ofta om Gud som Samhörighetens kraft.

Kyrkan har ibland talat om vad som skiljer kristen tro från andra åskådningar och religioner och att den kristna trons styrka handlar om att vara särskild och annorlunda. Arne H. Lindgren pekar på att i den kristna tron skiljs vi inte ut från andra människor, utan vi förs samman i en ny samhörighet med Gud och varandra.

I vår tid bygger vi murar och barriärer mellan människor och folkgrupper, i världen, i Sverige och i vår närmiljö. Då hälsar oss

Bibeln att vi hör samman med varandra. Kultur, språk, erfarenheter och livsvillkor kan göra att våra liv blir olika, och får så olika uttryck. Gud river alla murar och utplånar alla skillnader, och han gör det därför att han har skapat oss alla, och älskar alla människor med samma kärlek.

I Nya Testamentet berättar Apostlagärningarna om dom första kristna: ”De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och i bönerna. De höll samman och möttes varje dag troget i templet.” (Apg 2:42, 46a)

Vi lever i en ny delaktighet och gemenskap, även om vi vet att verkligheten inte alltid ser så ut och upplevs på detta sätt. Låt oss fortsätta bygga den samhörighet som vi redan har i Gud. När vi gör det kan vi bära med oss orden i en bön som också är en psalm skriven av Arne H. Lindgren:

”Lär mig höra din röst på bussen en novembermörk morgon i stan. Lär mig se dina ögon i vimlet
en lördag på köpcentrumsplan.” (Ps o S nr 704)

// Stefan Åsander, pastor

 

Efter mig…

Efter mig kommer en som ni inte känner…

Detta är ett ungefärligt citat, hämtat från Johannes evangelium. Det är Johannes döparen som berättar att något nytt, viktigt ska hända. Och Jesus kommer, och Johannes pekar på honom: Här är han!

Och Jesus ägnar tre år av sitt korta liv till att undervisa om Guds kärlek och nåd och att vägen till Gud är öppen för alla.

En dag är det dags för Jesus att säga till de närmaste vännerna: Jag går nu, men jag lämnar er inte ensamma. Och så överlämnar han uppgiften att förkunna evangelium till dem som är kvar.

Och en dag är det dags för dem att säga: ”Vi går nu, men efter oss kommer….”

Så har den kristna kyrkan fortsatt att försöka tolka sitt uppdrag i sin samtid, förkunna evangelium genom ord och handling, och fortsätta vandringen mot framtiden i trygg förvissning om att Jesus Kristus går före.

Och några har utsetts att vara ledare. Och några har accepterat sitt uppdrag i tacksamhet och förlitandes på att den som leder också får vara ledd. När jag skriver dessa rader håller jag på att avsluta mitt arbete i Södertälje Missionskyrka.

Det är dags för mig att säga: ”Jag går nu men efter mig kommer någon jag känner…

– Stefan Åsander!

Den 7 april installeras Stefan som pastor och föreståndare i Missionskyrkan. Detta gör mig glad och tacksam. Dels är det tryggt att veta att frågan om efterträdare är löst, och att det dessutom blir en bra lösning och en bra fortsättning på det arbete församlingen står i.

Och jag vill gratulera Stefan till att få gå in i tjänst för en väldigt fin församling.

Och jag får i tacksamhet se tillbaka på en härlig tid i församlingen i gott samarbete med styrelse, arbetslag och vänner i många utskott och arbetsgrupper. Jag är tacksam för allt det stöd, värme och förtroende som jag fått ta emot av församlingens medlemmar och vänner och all god gemenskap i vår härliga mångkulturella församling.

Och jag är glad över den goda kollegiala gemenskap jag fått vara en del av, både i Missionsförsamlingen och i den större ekumeniska gemenskapen genom Södertälje kristna samarbetsråd.

Varmt tack också för den fantastiska festen i samband med min avslutningsgudstjänst den 24 februari. Tack för fina minnesord och tack för den fantastiska maten!

Men framför allt ett varmt och innerligt tack för den tid jag fått vara pastor och själavårdare i Södertälje Missionskyrka.

Nu vill jag önska Stefan Åsander, kollegor och vänner i och runt Missionskyrkan all Guds glädje och välsignelse i gemenskap och tjänst!

”I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vadhelst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.” (Dietrich Bonhoeffer)

Suzanne Molin, pastor

 

Nr. 4 – 2018 

 

I Betlehem en vinternatt

En vinternatt för länge sedan i Betlehem på nuvarande Västbanken hände något så märkligt att det aldrig har lämnat historien. Den märkliga händelsen har berättats om och om igen. Märklig är den, och samtidigt så vanlig, denna berättelse om ett alldeles nyfött barn och två unga oerfarna föräldrar.

När det här skrivs håller vi kanske som bäst på att putsa upp adventsljusstakarna eller funderar över i vilken låda i förrådet som julstjärnorna ligger. Kanske samlar vi in önskelistor för alla julklappar som ska inhandlas. Och butiker gör sig redo för årets största kommersiella händelse – julhandeln.

Allt detta för att en gång – för 2000 år sedan – föddes en litet människobarn i ett kallt och
dragit stall i en stad vi alla känner till namnet på – Betlehem. Ett litet flyktingbarn – för det var ju precis vad har var – han som fick namnet Jesus.

Tänker vi på det när vi läser eller lyssnar till julevangeliet 2018? Kan berättelsen i all sin märkliga enkelhet få lysa igenom alla våra förberedelser inför julen? Jag hoppas det. För berättelsen om den första julnatten, om det unga paret och den nyfödde lille babyn känns väldigt aktuell. Och musiken och sångtexterna som skapats genom historien, fortsätter att tolka det som var en verklighet då, och som fortfarande är en verklighet; den att Gud blev människa.

Kan du se parallellen med vår situation i världen idag? Jag tänker på att det också idag finns många barn på flykt och föräldrar som – liksom Josef och Maria – längtar efter ett hem, trygghet och en framtid för sina barn men som efter en strapatsrik färd genom hav och land möts av samma besked som en gång Josef och Maria: ”Det finns ingen plats för er”. Oroande, frustrerande, sorgligt.

Migration är ett begrepp som används för människors rörelse mellan länder och omfattar både utvandring och invandring. Både frivillig och ofrivillig. Och den här rörelsen har vi hållit på med i hela mänsklighetens historia. Det är inget nytt! Att kunna söka asyl i ett annat land är en av FN:s mänskliga rättigheter. Idag är nästan 69 miljoner människor på flykt i eller utanför sitt eget land. Många har flyttat helt frivilligt. Studier, arbete eller hopp om bättre levnadsvillkor kan vara orsaken. Andra flyr från krig, förföljelse, miljökatastrofer och fattigdom. Många tar sig varje år till Europa eller Nordamerika och söker asyl.

Men hur tar vi emot dem som kommer? Är vi så välkomnande? Hur tar vi hand om familjerna? De ensamkommande flyktingbarnen? Hur tänker vi kring dem som inte får komma in? Kommer det att finnas plats för dem som längtar efter en trygghet i Sverige och Södertälje 2019?

Det är viktiga frågor som vi inte har rätt att värja oss för. Inte har rätt att skjuta över till politiker och beslutsfattare. Det är frågor som vi måste ställa oss själva och till varandra och ställa så högt att de hörs i vår kyrka, in i vår kommun och i vårt svenska samhälle. Det är vårt ansvar som medmänniska och kristen.

Julens stora – och enkla – berättelse påminner om barns utsatthet – genom alla tider. Men också om det största av alla under. Det att Gud valde att bli människa och bli en av oss i ett litet barns gestalt.

 Suzanne Molin, pastor

 

Nr. 3 – 2018

 

Vägen går igenom ditt eget hjärta

Oftast åker jag bil mellan Lidingö där jag bor och till Södertälje där jag arbetar. Men ibland åker jag tåg, det tar betydligt längre tid, å andra sidan hinner jag se och tänka så mycket mer.

Jag stiger av vid Södertälje station och kommer in i en annan värld, nej samma värld bara en annan del av den. Sedan återstår en rask promenad innan jag är framme vid min kyrka.

”Gud, öppna mina ögon” är en ofta åter-kommande bön. Och med Jesus Kristus som medvandrare traskar jag genom gatorna för att så gott det går på kort tid försöka lära känna en för mig ny stad och dess invånare.

Jag upptäcker de olika kulturerna och nationaliteterna, språk som jag inte förstår och alla kyrkorna med dess olika traditioner. En mångfald utan dess like!

Men jag anar att också i Södertälje, som i de flesta större städer, finns en ensamhet bakom husens fasader och larmet från kvällsöppna restauranger. Och det blir väldigt tydligt för mig att Guds kärlek ochkristen tro inget har att göra med ett ”vi eller dom”, att det inte handlar om en vägdelare mellan kyrka och samhälle.

Men ett val handlar det ändå om och det valet går igenom vårt eget liv – igenom vårt eget hjärta. Vad ska till för att vi ska se på andra människor med Guds ögon och för att tron på Gud och Guds förväntningar på oss ska sätta oss i rörelse och få konsekvenser för hur vi lever?

Det kommer alltid att finnas situationer i livet när vi måste välja, när vi måste ta ett

nästa steg och vi måste bestämma i vilken riktning det steget ska tas. Bekvämlighet mot uppbrott. Trygghet mot främmande mark. Tystnad mot protest. Det gäller varje människa som vill bekänna sig som kristen. Och det gäller oss som kyrka och församlingar.

Gud har ofta kallat sin församling till uppbrott. När den kristna församlingen har varit starkast och betytt mest för människor då har den varit en kyrka i protest mot ett samhällssystem som förtryckt människor. En kyrka med profeter som vågat vara obekväma. En kyrka för dem som bäst behövt henne.

Och det märkliga är att sin styrka har församlingen bara att hämta i sin egen skörhet och hos Jesus Kristus. Aposteln Paulus skriver: ”Gud har lyst upp mitt hjärta för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt sken”.

Det är genom ditt hjärta som Guds härlighets ljus ska passera ut i världen. Ditt hjärta är en reflex av Guds härlighet.

Det värsta är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas likgiltighet” sa en gång Martin Luther King. Kärlek och tro har förändrat världen och kan fortfarande göra det. Om vi lever i tro på Jesus Kristus så får vi om och om revidera våra brokiga liv mot det här
mönstret. Och mönstret är som allt sant mänskligt en paradox. Den som mister finner. Den minste är störst. Det svagaste och bräckligaste blir utvalt av Gud.

Suzanne Molin, pastor