Bana väg för Herren

Tredje söndagen i advent

20201213 Maria Öst

För ett tag sedan åt vi våfflor här hemma. Med björnbärssylt och vispgrädde på. Det är inte så ofta vi gör våfflor här. Vi äter pannkakor alldeles för ofta för att kunna motivera att äta våfflor också. Hur som helst, barnen äter inte grädde så jag vispade inte upp all grädde, utan skruvade på locket och ställde in resten av grädden i kylen igen. En slatt grädde kan man ju alltid slänga i nån sås eller så, tänkte jag. Sen hamnade gräddpaketet väldigt långt in i kylen och glömdes bort. 

Häromdagen när jag lagade mat så hittade jag grädden igen. Den hade gått ut på datum och öppnad förpackning höll sig bra i kylskåp 4-5 dagar, så jag hade inte så goda förhoppningar om att den skulle vara bra, men man vill ju inte slänga mat. Så jag öppnade grädden och stack ner näsan i förpackningen för att kolla om den var bra. Det var den nog inte, upptäckte jag, men om den var okej så skulle jag kunna ha den i pastasåsen, så jag tog fram en sked och hällde ut lite av grädden på för att smaka. Den var absolut inte bra. Jag fick hälla ut den i slasken. På klumparna jag hällde ut såg jag att det var väldigt bra att jag inte hade ner den i pastasåsen. 

Detta är inte bara en sedelärande berättelse om att ha öppnade gräddförpackningar väl synliga i kylskåpet, utan också en berättelse om att använda sina sinnen. 

I den delen av kristenheten som Equmeniakyrkan befinner sig så är intellektet det mest framträdande medlet för att lära känna Gud. Vi har en lång tradition av att läsa oss till tro. Att själv få läsa och tolka bibeln utan att en präst gjorde det åt en var en av anledningarna till att frikyrkorna bildades på 1800-talet. Jag älskar att läsa, tänka, diskutera och höra andras tolkningar av text, det är verkligen ett av mina största intressen i livet, så jag är stolt och glad över att vara del av den delen av kristenheten. 

Men har vårt fokus på intellektet gjort att vi glömt bort att vi är människor? Att vi är kroppar? Att Gud kan och vill möta oss i hela oss? I vårt luktsinne, vår smak, vår syn, vår hörsel, vår känsel. 

Kanske är det nu i pandemin vi upptäcker att vi är kroppar som tar in Guds kärlek också genom våra sinnen. Genom att känna doften av psalmböcker, stearinljus och nybryggt kaffe. Genom smaken av brödet och vinet. Genom att se varandra i tre dimensioner istället för på platta skärmar. Genom att höra orgeln spela de välkända psalmerna och för första gången höra när någon sjunger de nyskrivna sångerna. Genom att känna kyrkbänken och knäfallet mot våra kroppar och tyngden i kyrkporten när man öppnar den. 

Vi saknar det. Med rätta.

Gud älskar oss människor så mycket att Gud själv blev människa, blev kropp. Gud känner vattnet runt hela sin kropp när Jesus döps i Jordan av Johannes döparen. Gud känner smaken av fisk och bröd från matsäcken som pojken delar med sig av till flera tusen människor. Gud ser med sina egna ögon den högt uppsatte tullindrivaren Sackaios sitta i en trädkrona. Gud hör hur den blinde Bartimaios ropar ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig”, trots att lärjungarna försöker tysta hans rop. Gud känner lukten av den döde Lasaros som legat i graven i flera dagar. Gud känner värmen från den krokryggiga kvinnans kropp när Jesus lägger sina händer på henne. 

I dagens evangelietext frågar Johannes döparens lärjungar om Jesus är den som ska komma, eller om de ska vänta på någon annan som är Guds Messias. Jesus svarar ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser, lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” 

Gud vill ge sin kärlek till hela oss. Därför blir han en av oss, en människa. Ta emot Gud med hela dig. Bana väg för Herren med dina sinnen. Vispgrädden jag undersökte med mina sinnen var definitivt inte god, men i Psaltaren står det att vi ska ”smaka och se Herrens godhet”. Det är gott. Guds godhet är inget man vill hälla ut i vasken när man testat. Den vill man äta och dela med sig av. 

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen,
Du följer oss dit ingen annan når.”

Ur ”Innan gryningen” av Ylva Eggehorn