Livets källa

20210117 Maria Öst

Johannes 2:1-11

När Jesus var ungefär 30 år gammal så var han och hans lärjungar bjudna till ett stort bröllop i byn Kana. Kanske var det en av Jesus släktingar som gifte sig, för Jesus mamma Maria var också där. Bröllop i första århundradet Palestina var en stor fest smyckad med blommor överallt. Det var fullt med gäster som skrattade, dansade och sjöng. Man hade slaktat de bästa djuren och bjöd på så mycket mat och vin man hade råd med. Festen höll igång i tre-fyra dagar. Vilken glädje att få vara med på ett stort, festligt bröllop! Jag kan tänka att Jesus och hans lärjungar hade det så bra man kan ha det, där på bröllopet. Dansandes, skrattandes, njutandes. 

Men så kommer Maria fram till sin son Jesus och berättar att vinet är slut. Vinet var inte bara en festlig dryck som man kunde ha eller mista. Nej det var en nödvändighet som tillsammans med oljan och säden visade på Guds välsignelse över inte bara äktenskapet, utan hela samhället. Om vinet tog slut kunde det tolkas som en förbannelse över det nygifta paret och hela byn. 

Så när Maria får reda på att vinet är slut så går hon till Jesus och berättar det. 

Jesus tvekar först, men säger sedan till tjänarna att fylla sex av de stora vattenkrukorna som används till judarnas reningsceremoni med vatten. Varje kruka fylldes upp med runt hundra liter vatten. Jesus säger till tjänaren att hälla upp och ge till bröllopsvärden för att smaka. När de hällde upp så hade vattnet blivit till vin. Och gott vin också. Och mycket. Sex hundra liter vin var mycket mer än vad som behövdes. 

Detta är Jesus första under. Det är på detta sättet Jesus startar sitt gudomliga uppdrag. Han håller festen igång. 

Man skulle kunna tänka på detta under som ett spexigt magitrick som Jesus gör för att imponera på sina nya lärjungar och på sin släkt. Nåt skoj som han visar upp innan han börjar det riktiga uppdraget med att bota sjuka och prata om Guds rike. Men så är det inte. Detta är ett viktigt under som visar oss att Gud är med oss i alla livets skeenden, i allt vi gör. Överallt där vi är, i allt vi gör, är Gud med oss och allt kan vara ett heligt möte med Gud. 

Det är ingen slump att nattvardens gåvor bröd och vin. Brödet visar oss att Gud är med i vardagen, i det alldagliga, och vinet visar oss att Gud är med i det festliga, i det särskilda. Dessa gåvor visar oss att allt kan vara heligt i Guds närhet. När vi tar emot brödet och vinet, vardagen och festen, i tacksägelse så är det heligt. 

Bröllopsvärden såg inte att det var Jesus som gjorde vattnet till vin. Han ropade till brudgummen att ”alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.” Han såg inte att det var Gud som visade sin överflödande godhet när de sex hundra literna gott vin dukades fram. 

Ibland är det svårt att se varifrån det goda i livet kommer. Det är en övningssak att vara i tacksägelse. I Peter Halldorfs bok Därför sörjer jorden skriver Halldorf om vad han kallar ”det eukaristiska imperativet” Eukaresti är ett grekiskt ord som betyder tacksägelse och imperativ är ett grammatiskt begrepp för hur man formulerar en uppmaning. Det eukaristiska imperativet är alltså en uppmaning till tacksägelse. Halldorf skriver om ”det eukaristiska imperativet, som lär oss att ta emot allt skapat med tacksägelse”. 

Att öva sig i att ta emot brödet och vinet i tacksägelse, att ta emot vardagen och festen i tacksägelse, att tacka Gud för allt skapat. Den övningen kan bli ett sätt att upptäcka att krukorna vi trodde innehöll vatten faktiskt innehåller vin, att upptäcka att vardagen är en fest tillsammans med Gud. 

Amen.