Uppenbarelsens ljus

Maria Öst

”Nu är det jul igen, och nu är det jul igen, och julen varar än till påska” sjunger vi i den enda sång jag kommer på som handlar om kyrkoåret. Det kanske finns fler, men denna måste ju vara den mest välkända. (Om ni kan nån mer sång om kyrkoåret får ni gärna maila mig på maria.ost@equmeniakyrkan.nu.) 

”Men det var inte sant, nej det var inte sant, för däremellan kommer fastan” fortsätter sången, och det är just i den brytningstiden vi nu är. Nästa söndag är fastlagssöndagen, som inleder den karnevaltid som kallas fastlagen. Fastlagen är de tre dagarna närmast innan askonsdagen, som är den första dagen i påskfastan. De tre dagarna i fastlagen har namnen köttsöndagen, blåmåndagen och fettisdagen. Blåmåndagen kallas också fläskmåndagen eller korvmåndagen. Under fastlagen ska det ätas riktigt mycket kött, fläsk, korv och naturligtvis också fastlagsbulle, eller semla, som vi oftare kallar den nuförtiden. Att man äter så mycket kött och gött just under den tre dagar långa fastlagen har att göra med att man sedan under den 40 dagar långa påskfastan inte äter kött. Alltså har man en karneval, en fest för att man sedan ska ”ta bort kött”, som karneval faktiskt betyder. 

Men detta är alltså inte förrän om en vecka. Idag firar vi kyndelsmässodagen, den sista söndagen i jultiden. Denna dag kallas också Jungfru Marie kyrkogångsdag, och vi läser ur Lukasevangeliet hur Josef och Maria tog med sig sin son Jesus ”till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det står föreskrivet i Herrens lag.”

Visst är det fint med traditioner? En ritual för att markera att något viktigt händer. Att ett barn är fött, eller att en fasteperiod ska inledas, till exempel.

En av mina bästa ritualer som barn var att vi på första dagen på sommarlovet fick följa med mamma till affären och köpa en pysselbok. Det markerade att nu är det inte skola och läxor längre, nu får vi göra saker som bara är mysiga och roliga. En av mina bästa ritualer idag är att på fredagkväll äta popcorn och se på På spåret. Då börjar helgen.

När Maria gick till Jerusalem för sin rening, så var det något som hennes förmödrar hade gjort i generationer. Det stod i Herrens lag, som Mose hade fått ta emot, att kvinnan skulle renas efter barnafödandet, eftersom hon var kultiskt oren. Idag känns det ju väldigt märkligt att man ska vara kultiskt oren – inte få delta i gudstjänstlivet och att saker man tar i också blir orena och kunde föra orenheten vidare – bara för att man fött barn. Men det finns nåt bra med det också. Kvinnan fick ta igen sig efter graviditet och förlossning, hon fick tid att läka och tid för barnet. Hon var inte tvungen att ta hand om hemmet, hon var inte tvungen att ha sex med sin man, hon var inte tvungen att gå till synagogan, under den första månaden. Jag tror att många kvinnor runt om i världen gärna hade fått den där fria månaden efter förlossningen. 

Det är väl inte så många idag som tänker på att semlan är ett religiöst bakverk. Att vi äter semlan för att under påskfastan fasta. Fettisdagen är inte som kanelbullens dag den 4 oktober. Kanelbullens dag är till för att sälja kanelbullar. Fettisdagen är till för att förbereda sig för att under 40 dagar avstå från något för att vinna något annat. 

I dagens episteltext från Första Johannesbrevet skriver Johannes ”Detta är det budskap som vi har hört av Jesus Kristus och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” Jesus har berättat för Johannes om att Gud är ljus. Johannes skriver det till sina läsare. Läsarna berättar det för församlingen. Församlingen behåller brevet, skriver av det, skickar det till andra att läsa, förmedlar det som Jesus har sagt; att Gud är ljus och inget mörker finns i honom. 

Kyrkans uppgift har i alla tider varit att föra vidare glädjebudskapet om Jesus, om Gud. Att Gud är livgivande ljus. Det gör vi med ord, med predikningar och sånger. Men det gör vi också med ritualer. Med att äta semlor på fettisdagen, med att fira kyrkoårets olika delar, med att högtidlighålla söndagen som vilodag. Det är viktigt. Det är viktigt att högtidlighålla övergångar. Det är viktigt att ha en gemensam rytm i veckan, i året, i livet. 

Gud har via kyrkans mer eller mindre lättbegripliga ritualer givit oss en gemensam rytm. Något att förhålla oss till. Det som känns märkligt blir ofta mer begripligt när man läser på lite om varför vi gör som vi gör. Man blir upplyst. Man ser ljuset. Man ser Guds ljus i ritualerna. 

Håll vilodagen som en högtid. Ät en semla med andakt. Tacka Gud för gemenskapens rytm. Kanske speciellt nu när vi, likt Maria under jultiden, inte får gå till kyrkan. Och precis som Gud var med Maria när hon var nyförlöst och hemmaliggande, så är Gud med oss nu. 

Amen.