Kärlekens väg

Maria Öst

Lukas 18:31-43

I Annika Norlins novellsamling ”Jag ser allt du gör” från 2020 finns en novell som heter Bekräftaren. Den handlar om en psykolog som upptäckt att hon är bra på att bekräfta sina vänner och därför har slutat jobba som vanlig psykolog och som istället arbetar som ”bekräftare”. Nu kommer människor till hennes mottagning och betalar henne för att bli bekräftade.
Småbarnsföräldrar kommer dit för att få höra saker som ”Jag ser dig, jag ser allt du gör. Varje grönsaksstav du skär, varje natt du inte får sova, varje gång du svarar lugnt istället för att skrika. Tack för det.” En idrottsstjärna kommer dit för att få prata om annat än sina idrottsliga prestationer, som att få höra att han har fin tröja. En person kommer dit och säger ”Ibland undrar jag om jag ens existerar. Jag går runt och gör te eller kollar på teve, och ibland stannar jag mig själv och undrar om det jag just gjorde alls hände, eller om jag bara inbillar mig. /…/ Du behöver inte ge mig några komplimanger. Men säg att jag finns.”

Novellen är en smärtsam läsning om vår samtid. Inte för att den talar om människors behov av bekräftelse, utan för att den talar om vår ensamhet och om ytligheten i våra relationer. För vi är många som är väldigt ensamma, trots att vi känner hundratals människor. Vi bor i städer, vi har kollegor och vi är Facebook-vän med gamla bekanta, men vem ser vår innersta längtan? Vem frågar efter våra djupaste behov? 

Någon har skämtat om att Jesus största under är att han är över 30 år och har tolv nära vänner. Det är inte på grund av det skämtet jag vänder mig till Jesus när jag tänker på hur vi människor bör möta varandra, utan snarare på dagens evangelietext. 

Jesus samlade sina tolv vänner, sina tolv lärjungar, och sa ”vi går nu upp till Jerusalem”. När de närmade sig Jeriko satt en blind man vid vägen och tiggde. Han fick höra att Jesus gick förbi, och då började han ropa ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” Folk sa till honom att vara tyst, men han ropade bara högre och högre ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus hörde mannen och bad lärjungarna att hjälpa mannen fram till Jesus. När mannen kom fram till Jesus frågade Jesus ” Vad vill du att jag ska göra för dig?” 

Denna fråga är så bra. Vad vill du att jag ska göra för dig? Den visar på ett stort mått människokännedom hos frågeställaren. Jesus förutsätter inte att mannen som ropat till sig honom vill att Jesus ska göra så att mannen kan se, trots att han var blind. Jesus frågar mannen vad han vill ha hjälp med. Vilken del i ditt liv är det som du behöver hjälp med? Vilken del kämpar du med? Jesus, som är Gud, visste redan innan mannen sagt vad mannen skulle säga, men han frågar ändå. Mannen får tillfälle att berätta för en annan människa om sin innersta längtan, sitt djupaste behov. Det är en gåva att få berätta om det för en annan människa som lyssnar. 

Just denna gång var det så att mannen som var blind ville få hjälp med att få sin syn tillbaks, och Jesus gjorde så att han fick det. Och han och folket som såg det hända lovprisade Gud för det. 

Annika Norlin som i sin novell utforskade tanken på bekräftaren visar att det inte var en så bra idé, trots allt. Det är en sak att bekräfta sina vänner, en annan sak att ta betalt för det. Kanske av den enkla anledningen att vänner bekräftar varandra av kärlek, inte av vinning. I den kärleken kan man både våga fråga ”vad vill du att jag ska göra för dig?” och ibland också ärligt orka svara på den frågan. 

Nu går vi snart in i fastan, den smärtsamma kärlekens väg till påsken, där Guds kärlek till mänskligheten manifesteras genom att Jesus inte bara dör, utan också uppstår, av kärlek till dig. Ropa på Jesus, Davids son, och han kommer höra dig.

Herre, lyssna till min bön,
hör mig när jag ber.
I nödens stund ropar jag till dig,
och du svarar mig.
Ps 86:6-7