Den kämpande tron

Matteus 15:21-28

I dagens oerhört knepiga evangelietext möter vi en kanaaneisk kvinna som ber Jesus om hjälp. Hon ropar  ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Men Jesus gav henne inget svar. Lärjungarna säger åt Jesus att säga åt kvinnan att gå därifrån och Jesus svarar dem att ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Han kommer inte hjälpa kvinnan. 

Kvinnan lämnar inte Jesus i fred, utan kommer fram till honom och faller ner framför Jesus och ber om hjälp. ”Herre, hjälp mig.”

Jesus säger då att ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Jesus menar att kvinnan, som är av ett annat folk och inte är en israelit, inte ska få det goda brödet som delas ut till Guds barn. 

Detta är oerhört snorkigt sagt av Jesus. Han är riktigt oförskämd. 

Men kvinnan finner sig i det och säger att ”hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Hon säger sig förstå att hon inte kan räkna med att få det goda brödet, all den välsignelse som Guds barn – israeliterna – får, men att Guds goda ändå kan välsigna henne. Hon berättar för Jesus att Gud är så stor så att även om hon inte får direkt välsignelse så är Guds välsignelse över sina barn så stark att även hon, som inte förtjänar välsignelsen, blir välsignad av den. 

Jesus svarar att hennes tro är stark och att det ska bli som hon vill. Hennes dotter blir fri från sin demon. Slutet gott, men jag känner ändå en bitter eftersmak. 

Vad är det som händer här i texten egentligen? Varför är Jesus så snorkig? Varför beter han sig som att Guds goda inte skulle vara tillgängligt för den kanaaneiska kvinnan och hennes barn? Och om han faktiskt menade det, hur kan han då ändra sig och hela hennes dotter?

Kan det vara så att Jesus vill vara pedagogisk mot sina lärjungar där han visar att det i och med att Guds son, människosonen, Davids son, kom till världen, så gäller inte det gamla förbundet som Gud slöt med ett enda utvalt folk längre. Nu kommer istället det nya förbundet gälla, som Gud sluter med alla människor som tror på Jesus Kristus som frälsare. Det vore en fullt rimlig tolkning av berättelsen. Kvinnan har rätt, Gud är hela jordens skapare och Gud. 

Lärjungarna behöver ju förstå det, eftersom det är lärjungarna som ska predika glädjebudet till alla folk. Och vi vet ju att lärjungarna inte alltid förstår när Jesus pratar, så kanske förstod Jesus att lärjungarna behövde vara med om denna händelse för att förstå. 

Men det rättfärdigar inte Jesus snorkiga beteende mot denna kvinna. Han utnyttjar i så fall hennes förtvivlade tillstånd där hennes barn plågas, för att göra en pedagogisk poäng. Hon är fullständigt beroende av honom och han utnyttjar det för att få fram en poäng. Det är inte okej. Det är inte kärleksfullt. 

Hennes tro är stark. Hon är stark. Hon käftar emot och får sin vilja igenom. Jesus visar att Gud är större än gränsdragningar och åtskillnad av människor. 

Men texten är inte lätt. Den är en prövning. Jag får kämpa med den. Visst ser jag nåden, Jesus botar den plågade dottern. Men texten skaver ändå. 

Kanske är det så att vara en Jesu lärjunge även idag, att jag inte förstår allt. Att inte allt varken i bibeln eller resten av livet är begripligt. Jag blir tröstad och stärkt av den kaxiga kanaaneiska kvinnan, som berättar för Jesus hur det borde vara. Jag får också diskutera med Gud om hur det borde vara. Jag får också argumentera för min sak. Jag får kasta mig på knä inför Gud och be om hjälp. 

Och jag och du får lita till att Guds goda välsignelse är för oss alla. Det är den. Om någon säger nåt annat, så tänk på den kanaaneiska kvinnan och käfta emot. 


Amen.