Kampen mot ondska

”Hur kan du tro på en god Gud när det finns så mycket ondska i världen?” Människor ställer ibland den frågan, eller varianter på den frågan, till mig som kristen. Det är på sätt och vis en väldigt lätt fråga att svara på, men också en omöjlig. 

Det svåra är att varje människa som vill prata om världens ondska har en anledning till det. Ibland är det världspolitiken som är anledningen, ibland en sjukdom som drabbat en älskad moster, eller något helt annat. ”Varför tillåter din Gud det onda?” kan de fråga mig. 

Jag kan inte svara på det. Jag vet inte. Jag tror inte om det finns ett svar på det. 

Men jag vet att det finns ett svar på frågan om hur jag kan tro på en god Gud när det finns så mycket ondska i världen. Det är ett lätt svar att ge.

Det lätta svaret är att jag inte vet hur jag skulle orka med all ondska i världen om jag inte hade Gud att gråta tillsammans med. För Gud gråter också över ondskan i världen, precis som jag gör. När jag får gråta över ondskan tillsammans med Gud, med de drabbade och med församlingen, så ger det mig hopp och kraft att orka.

Istället för att intellektuellt försöka lösa problemet med varför ondska tillåts finnas i världen, så har den kristna kyrkan i alla tider hittat sätt att handla, att agera, så att ondskan inte ska segra. Man gråter och klagar tillsammans med varandra och Gud. Man praktiserar gästfrihet och givmildhet. Man tar hand om de sjuka, de ensamma, de kalla, de hungriga, de ledsna. Man engagerar sig politiskt, lokalt, nationellt och globalt. 

Det finns mängder av människor som utifrån sin tro på en kärleksfull Gud har handlat för godheten och mot ondskan. Det är kändisar som Martin Luther King och moder Teresa, och ännu fler okända människor som heter till exempel Siv och Micke.

Ja, visst finns det ett gäng teologer som arbetar intellektuellt med ondskans problematik, men de är försvinnande få mot hur många som praktiskt arbetar för att kärleken och det goda ska segra. Det fina med kyrkan är att hon erbjuder gemenskaper och ordningar som hela tiden fyller oss med Guds kärlek, så att vi orkar ge den vidare. Jag är inte ensam i min gråt och förtvivlan, Gud och hela kyrkan gråter också. Jag är inte ensam i att kavla upp ärmarna och handla kärleksfullt, kyrkan organiserar sånt tillsammans. Det blir både lättare och roligare att kämpa för det goda när vi gör det tillsammans.