Guds mäktiga verk

Lukasevangeliet 1:26-38
Jesaja 7:10-14

”Man kan fråga sig vad för skäl denna unga judiska kvinna hade till lovsång i den ställning hon befann sig i. Hon var inte gift, men väntade barn och det är inte någon ställning som man sjöng lovsång i, i vanliga fall. Men en lovsång gick över hennes läppar, för hon hade får en uppenbarelse från Gud om fadersförhållandet.”

Så inledde en pastor sin predikan på Marie bebådelsedag någon gång under 1900-talets andra hälft. Den pastorn är min morfar, och jag har ärvt hans predikoutkast. Ibland tittar jag i dem när jag ska predika, för att få lite inspiration. Många gånger är handstilen helt oläslig, många gånger är kontexten han predikar i en så annorlunda mot min att det han predikat är svårt för mig att inspireras av, någon gång är teologin så tveksam eller felaktig så jag vill inte använda det han skrivit. 

Visst använder morfar pastorn lite andra ord än jag brukar använda, men innebörden är fortfarande aktuell. Han fortsätter att skriva att ”Hon kände igen Herren i hans sätt att handla. Det var nu liksom förr i den gamla goda tiden. Han vände upp och ner på all mänsklig ordning. Hennes stamfader David hade varit en enkel herdegosse som fick vara springpojke åt sina bröder. Men han blev den störste av konungar i Israel. Nutiden var densamma. Gud vände upp och ner på allt. Här får överängeln böja sitt huvud under det låga taket i en ung kvinnas hus och gå med stort ärende. Konungen skulle inte heller denna gång födas av drottningen i Jerusalem utan av den unga kvinnan ifrån Nasaret, för världens frälsare skulle födas, han skulle enligt profeterna bära smädenamnet nasaré”. 

Detta är verkligen ett återkommande tema i bibeln. Den minste blir den störste, den sista blir den första, den med hög status får böja sitt huvud för den med låg status. Maria hade hört dessa berättelser hela livet. Om Sara, Josef, David, Ester och inte minst den stora berättelsen om hela Guds folk som var slavar i Egypten och som Gud befriade. Årets största högtid, påskens firande var för att fira just detta. Den minsta blir den största om och om igen i bibeln och i Guds rike.

I dagens gammaltestamentliga text från profeten Jesaja säger Gud genom profeten Jesaja ”Lyssna nu, Davids ätt! /…/ Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan skall bli havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El ’Gud med oss’.” Den unga kvinnan Maria hade hört denna profetia många gånger. 

När man tänker på det så är det inte alls konstigt att när Gud blir till människa, när Gud inkarneras, så är det in i en, i världens ögon, obetydlig flicka i den obetydliga byn Nasaret, som ett litet hjälplöst barn. Gud uppenbarar sig ständigt på ett sätt som förvånar världen, men som den som känner Gud känner igen som Guds verk. Maria kände Gud och förstod att hon skulle få vara med i Guds mäktiga verk. 

Så hon tackade ja till uppdraget. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Morfar pastorn skriver såhär: ”Han skulle bli världens frälsare. Fullheten av visshet att hon under sitt hjärta bar världens frälsare kunde hon inte fatta, bara ana, men aningen gjorde henne salig. Icke heller vi kan förstå till fullo vad detta betyder, men vi anar rikedomen i det. Så skall vi med Maria sjunga lovsånger till Guds namns ära att det i hennes kropp sammanvävdes Gud och människa.”

Det är nog lite stora växlar att dra, men jag känner lite att, på samma vis som Maria känner igen Guds handlande genom bibelns berättelser och in i sitt liv, så känner jag igen Guds handlande från morfars skrivmaskinskrivna predikoutkast in i mitt liv. Gud är densamme igenom hela historien, men uppenbarar sig på olika sätt i olika tider och olika sammanhang. Men när man känner Gud så känner man igen Guds handlande. Från förr till idag och i evigheten. 

När man upplever Gud är det svindlande och betryggande. Det är mäktigt. 

Amen.