Vägen till korset

Markus 11:1-11

Att försöka förstå vad som egentligen hände den påsken då Jesus korsfästes verkar vara ett evighetsuppdrag. Egentligen gäller det alla historiska händelser, så det är väl inte ett chockerande uttalande. Men påsken då Jesus korsfästes är en väldigt speciell händelse, på så många olika plan. Det börjar idag på palmsöndagen, den första dagen i det vi ironiskt nog kallar ”stilla veckan”. Ironiskt för att den är allt annat än stilla. 

Jesus och lärjungarna befinner sig strax utanför Jerusalem, i den ockuperade delen av romarriket Palestina. Romarriket förresten, är inne i det som kallas ”den romerska freden”, eller Pax Romana på latin. Då är det lugnt i romarriket. Lugnt för att romarna är väldigt bra på att snabbt avbryta alla eventuella uppror genom att bland annat döda upprorsmakarna effektivt och offentligt, så att ingen annan får för sig att fortsätta upproret. Så värst lugnt är det alltså inte överallt i romarriket ens under Pax Romana. 

Nu är alltså Jesus och lärjungarna på väg till Jerusalem för att fira den judiska påsken. Den judiska påsken, som firas till minne av när Gud befriade det judiska folket från slaveriet i Egypten. Hela folket var fast i slaveriet och Egyptens farao vägrade släppa folket, trots att Moses hade bett om det och trots att Gud sänt plåga efter plåga till landet. Men så kom den sista och värsta plågan. Alla förstfödda i alla familjer i Egypten skulle dö, förutom i de hus där man slaktat ett lamm och smetat ut lammets blod på dörren, så att dödsängeln skulle gå förbi. Judarna slaktade lammet, bakade det snabba, osyrade brödet och slapp undan den sista plågan. Farao släppte folket och Guds folk var återigen fritt. Det skulle Jesus och lärjungarna och alla judar nu fira i det ockuperade Jerusalem. 

Påsken skulle förresten firas i Jerusalem, eftersom det var där Guds tempel var, där Gud var, och det var där prästerna såg till att rätt offer till Gud skedde. Prästerna var väldigt viktiga för att se till att hela folkets förbund med Gud skulle upprätthållas. Inga avsteg fick ske från det som prästerna tolkade som den rätta läran. Det är enormt viktigt att folket håller samman och håller sig till Gud, i det multi-religiösa romarriket. Men judarna har fått dispans, så de får än så länge hålla sig till sin Gud och behöver inte tillbe de romerska gudarna. Så länge man inte stör den romerska freden och inte gör massa väsen av sig, så får man hållas. Och sen, när Guds tid är inne, så kommer Gud se till att man blir befriad från ockupationen. Men tills dess måste alltså lugnet bevaras, så folket får hålla sig till sin Gud. Det ser prästerna till. 

Den påsken bestämmer sig Jesus för att tiden är inne för att rida in i Jerusalem på en åsna. Han retar gallfeber på romarna som vill ha det lugnt i riket, han stressar prästerna som ju vill offra till sin Gud och ingen annan gud, och han uppviglar folket som är på plats för att fira judarnas frihet från förtryckande makter. Detta är starten på den stilla veckan som vi nu har framför oss.

Det historiska skeendet är svårt att riktigt förstå. Det är så komplext. Historiker försöker fortfarande förstå vilka krafter som ledde till denna händelse, som är en av världshistoriens mest formativa händelser. 

Och pastorer och diakoner, lekfolk och teologer, konstnärer och barn, försöker förstå Guds mening med att låta sin egen son dö. Var det nödvändigt? Behövde det bli så? Kunde det undvikas? 

Kanske, kanske inte. Nu blev det som det blev. 

Idag börjar den hektiska stilla veckan, och det gör den med buller och bång, med åsnor och palmblad, med lärjungar och folkmassor som sjunger ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn”. Det verkar som att de har roligt. Det verkar som att de glädjer sig som Guds folk. Det verkar som att de blir fyllda av förväntan över vad Gud kommer göra. Låt oss glädjas, sjunga och fyllas av förväntan med dem. Hosianna i höjden!

Amen.