Bönen

Bön är kanske det enda som alla kan göra perfekt utan att behöva lära sig något och samtidigt något som alla måste öva på genom hela livet. Det låter märkligt, men det är det inte. Det är en av kristen tros många paradoxer. 

Bön är också både väldigt offentligt, gemensam, som i gudstjänsten, och något väldigt privat som vi inte delar med någon annan. Dessutom uppmanar Paulus oss till att ständigt vara i bön. Allt detta kan kännas övermäktigt och ogreppbart. Och samtidigt är det den religiösa praktik som flest människor i Sverige ägnar sig åt, långt fler än de som säger sig tillhöra en religion. 

Vad är bön egentligen? 
Det enklaste svaret på det är att bön är att vara i kontakt med Gud, att umgås med Gud, att rikta sina tankar, sin glädje, sin oro mot Gud. 

Be kan en göra på många olika sätt. Ibland ber vi med böner skrivna av andra människor, ibland med egna ord. Ibland är en sång en bön, ibland är en suck en bön. Ibland är det en bön att tända ett ljus eller att måla en teckning. 

Men hur vi än gör så är bön alltid att umgås med Gud. Att komma närmre Gud. Det kan ju låta konstigt att vi ska behöva komma närmre honom som bor i oss, som ständigt är närvarande, som vet vad vi tänker innan vi sagt något. Men det är ju faktiskt inte helt enkelt att komma ihåg honom hela tiden. Vi glömmer så lätt att Gud är med oss och älskar oss. 

Att be till Gud är att hålla uppe kontakten med Gud, att lättare komma ihåg Guds översvallande nåd och kärlek till oss, vilket är det Gud helst av allt vill säga oss varje dag. Och vår kallelse är att förmedla Guds kärlek och nåd till alla i vår omgivning, och ni vet vad folk säger – man blir som man umgås. Att själv vara i kontakt med Gud och att varje dag öva på att låta oss fyllas av Guds kärlek, det hjälper oss att sprida Guds kärlek till andra. 

Ibland är det skönt att ha en skriven bön att be, en bön som vi gemensamt kan ”falla in i”, en bön som man efter att ha varit i kyrkan ett tag knappt behöver tänka på orden, utan be utantill. 

Detta är inte samma sak som att ”rabbla tomma ord” som Jesus varnar oss för. Orden är inte alls tomma, de är fulla av mening varje gång. Kanske inte alla ord, just för dig, just idag. Men det är det som är tjusningen med den gemensamma bönen. Att vi kan stämma in i varandras bön, att hjälpa varandra att be. 

Det är inte bara Vår Fader som bes tillsammans i gudstjänsten. Ibland ber vi andra skrivna böner, ibland ber vi högt och fritt med egna ord. Alla dessa böner vi ber gemensamt har samma funktion: vi bär varandra och andra i bön. Vi är tillsammans i ett samtal med Gud. Vi gör en gemensam erfarenhet av Gud. 

Någon klok sa en gång att ”I bönen rör vi oss från en bild av Gud till en erfarenhet av Gud”, och det är det vi gör i den egna bönen – erfar Gud, umgås med Gud. 

Väldigt många ber till Gud, även de som inte kallar sig kristna eller går till kyrkan. Speciellt när en går igenom svåra saker i livet så vänder sig människor i bön till Gud. Samtidigt som det något som människor gör, även om de inte vet om de riktigt tror på Gud, så är bönen något som många kristna har lite svårt med. Att be till Gud på sin kammare, i sin ensamhet. Det kan kännas krystat och svårt. Man hittar inte orden och vet inte vad man ska be för. Dessutom hittar man inte tiden och ron till att be. 

Det finns många sätt att ”hitta” den egna bönen. Många hjälpmedel. Jag har nog provat nära nog alla, tror jag. Jag önskar att jag kunde säga att allt har funkat förträffligt för mig, men så är inte fallet. Det som funkar allra bäst för mig är att tänka mig att Jesus sitter eller går eller simmar eller vad jag nu gör bredvid mig, och att jag har ett samtal med honom. Det är ju egentligen inte svårare än så. 

Detta att vi ständigt ska be, då? För det säger faktiskt Paulus i ett brev att vi ska göra. Be ständigt. Är det rimligt? Ska vi då inte göra något annat än att be? 

Jag är övertygad om att inte ens Paulus trodde att vi skulle kunna vara i aktiv dialog med Jesus hela tiden. Tanken är snarare att en ständigt ska vara i Guds närhet. Gud är alltid i oss, och att ständigt leva i den vissheten, och att ta vara på det, det är att be ständigt. Att slänga iväg en liten bön i farten, att inte vänta tills kvällsbönen. Lite som när en skickar ett sms i farten till en vän. Förr var man ju tvungen att komma ihåg den där saken en skulle säga till kompisen tills man antingen sågs nästa gång, eller kunde ringa på den fasta telefonen när en var hemma. Då skulle ju också kompisen vara hemma och kunna svara. Jättekrångligt! Så vill inte Gud ha det med oss, att vi ska samla på oss saker att säga till slutet av dagen. Nej, Gud vill höra kommentaren med en gång. Det behöver inte ens vara en kommentar, det kan vara en suck, ett leende, ja, vad som helst som är riktat till Gud. 

Bönen, den gemensamma, den egna och den ständiga, är att vara nära Gud. Det är att ana bredden och längden och höjden och djupet hos Gud som älskar oss, som utmanar oss, som uppmuntrar oss och som ständigt visar oss nåd. 

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
Efesierbrevet 3:14–21