Herre över allting

Markusevangeliet 16:19-20,
Apostlagärningarna 1:1-11,
Lukasevangeliet 24:49-53.

Man vet aldrig vad som ska hända när man följer Jesus. Jag antar att lärjungarna har förstått det vid det här laget. Efter att i tre år ha följt honom och hört honom vända upp och ner på det man trodde om lagen och profeterna, fått höra om rättvisa och makt i Guds rike, att den siste ska bli först och den minste störst. Att ha sett hur blinda ser, döva hör, spetälska blivit friska och till och med döda uppstår. Att ha firat sin konung när han ridit in i Jerusalem på en åsna, att ha fått sina hjärtan krossade när de såg honom korsfästas och dö. Att ha sett hur Jesus uppstått och att ha fått leva livet tillsammans med honom efter att han uppstått, de har talat med honom och rört vid hans sår och ätit mat med honom.

Man vet aldrig vad som ska hända när man följer Jesus. Och här är de nu. De går tillsammans mot Betania och Jesus lyfter sina händer, välsignar dem och då lyfts han upp mot himlen. Så står det. 

Stämmer det? Hände detta? Till och med Lukas själv har två lite olika berättelser om vad som hände, en i Lukasevangliet och en i Apostlagärningarna. Kan man då lita på att det var en himmelsfärd som skedde på den första Kristi himmelfärdsdagen? Det är lite svårt att övertygas om, rent intellektuellt. Tur att vi inte bara får vårt intellekt av herren, utan också vår tro. 

För det är ju svårt att tro på mycket av det andra också. Att den judiska mannen Jesus ensam skulle ha talat till en samarisk kvinna vid en brunn mitt på dagen. Att den ansedda rådsmedlemmen Nikodemus skulle ha smugit ut i natten för att få möjlighet att tala med Jesus. Att inte heller Jesus kastar den första stenen på äktenskapsbryterskan och att han får alla de andra att släppa sina stenar också, trots att de har lagstöd till att stena henne. Detta är lättare för oss att tro på idag, men där och då var det otroligt, det var mirakulöst. Att Jesus fördes upp till himmelen är också mirakulöst. Men inte otroligt. 

Dagens tema är Herre över allting, då även naturens lagar. Det hade Jesus bevisat gång efter annan att han var. Stilla stormen, mätta 5000 män och dessutom kvinnor och barn med några bröd och fiskar, uppstå från döden. Man vet aldrig vad som ska hända när man följer Jesus. 

Och nu stod de där och tittade upp emot himlen. I Lukasevangeliet står det att lärjungarna föll ner, hyllade honom, återvände till Jerusalem under stor glädje och att de sedan höll till i templet och prisade Gud. I Apostlagärningarna står det att det kommer två män i vita kläder som sa ”varför står ni och ser mot himlen?” Två olika berättelser om vad som hände. Jag tycker inte att det är ett problem att det står så olika, utan väldigt fint. Dessa två varianter står för två mycket viktiga saker i den kristna tron och vi kan inte vara utan någon av dem.

I Lukasevangeliet, när de faller ner och prisar Gud i glädje, lär vi oss om hur stor Gud är. Han är värd all vårt lov och vår tacksamhet och vi missar något väldigt viktigt om vi inte faller ner och prisar Gud för stora och små mirakel som vi möter.

I Apostlagärningarna blir vi påminda om att vi inte är kallade att bara titta mot himlen, utan att vi är kallade att sänka blicken och se varandra och andra, så som Jesus gjorde, och att vi inte bara får, utan att vi är kallade till att med Guds hjälp göra stora och små mirakel. Vi är kallade att mätta hungrade, klä nakna, tala till ensamma, se efter sjuka. Det som Jesus gjorde är vi, Kristi kropp, nu kallade att göra. 

För han är inte längre här på jorden. Men det är vi. 

Amen.