Församlingens historia

Församlingens tidiga historia

Ett land i förvandling

Vid 1850-talets ingång hade den nyevangeliska väckelserörelsen blivit en begynnande folkrörelse. Under de tre följande årtiondena blev den en verklig folkrörelse, som lämnade knappast någon del av landet oberörd. Dels var det den andliga kraften i rörelsen som gjorde att den snabbt utbredde sig. Men där medverkade också en begynnande liberal reformpolitik, som gav enskilda människor mod att sätta inte minst de kyrkliga myndigheternas makt ifråga. 1858 upphävdes också konventikelplakatet enligt vilket det var förbjudet att samlas till bibelläsning och bön utan att en präst var med. Vid sidan om baptismen och metodismen som blev våra första svenska frikyrkosamfund, växte också Evangeliska Fosterlandsstiftelsen fram som en väckelserörelse inom Svenska kyrkan. 1878 bildades Svenska Missionsförbundet där P P Waldenströms vidräkning med den rådande uppfattningen i försoningsfrågan bidrog i hög grad. Waldenström hävdar i motsats till Rosenius att det inte var Gud som blev försonad genom Kristi lidande och död. I stället var det människan, som därigenom fick försoning för sina synder, blev rättfärdig och fick evigt liv. Gud behövde inte försonas eller blidkas – han var inte vredens utan kärlekens Gud.

Även Surte berördes av denna andliga väckelse. 1862 anlades glasbruket i Surte. Detta kom att bli det dominerande näringsfånget för platsen ända fram till nedläggningen 1978. Till Surte flyttade glasblåsare inte bara från andra delar av vårt land utan också från andra länder. Denna sammansättning av befolkningen tillsammans med trångboddhet och skiftarbete utgjorde vid den tiden kanske inte de bästa förutsättningar för en bra social miljö. Därtill kommer det missbruk av rusdrycker som vid den tiden rådde i hela vårt land. Det medförde rent kaotiska förhållanden för många enskilda människor och familjer.

Emma Örnberg kommer till Surte

Denna mörka tavla saknar dock inte ljuspunkter. Människor som blivit omvända och kommit till levande tro, var också angelägna att föra sin tro vidare. En av dem var Emma Örnberg, som sommaren 1875 kom till Surte från Kristinehamn. Hennes syster, som var gift med bruksförvaltare Gullbrandsen, blev på grund av sjukdom ordinerad en längre tids vistelse på en kurort för att vårda sin hälsa. Emma Örnberg fick då förestå hemmet. Där tog hon sig an sin systers barn men läste också ur bibeln och bad med dem. Hon samlade också ungdomar i tonåren och undervisade dem om vägen till Kristus och lärde dem andliga sånger. Detta enkla vittnesbörd från Emma Örnberg under några korta sommarmånader blev början till ett andligt skeende i Surte, som i sin förlängning innebar att Surte Missionsförsamling bildades.

Emma Örnberg fick senare veta genom ett brev att två av flickorna, Hulda Sandström och Betty Jonsson kommit till tro. De blev frimodiga bekännare först och främst i sina hem, men också i mer offentliga sammanhang. I Surte bodde då också glasblåsaren August Noll, som ursprungligen kommit från Småland. Då de båda unga flickorna frimodigt bekände sin tro fick han också frimodighet till en öppen bekännelse. Snart fann denna lilla grupp sin ledare i Lars Jönsson, som var trädgårdsmästare på Ellesbo Herrgård. Han samlade den lilla troende gruppen till möten dels i sitt hem på Ellesbo och dels i Nolls hem i Surte.

Offentliga möten anordnas

Snart anordnades också offentliga möten. Lars Jönsson var ofta i Göteborg å tjänstens vägnar. Där träffade han troende bröder, som brukade resa ut och vittna om Gud. Han bad några av dem komma till Surte och predika. Det gjorde de också och man samlades till möten ute i det fria, vilket på den tiden var något helt nytt. Vid ett sådant friluftsmöte en augustidag 1876 blev Peter Kildén omvänd och blev därmed en ”förstlingskärve” från dessa offentliga möten.

Men snart reste sig nya hinder. Efter påtryckningar från prästerna förbjöd ledningen för bruket alla möten på brukets område, vare sig de hölls ute eller i någons hem. Allt för att stoppa den nya rörelsen. Lars Jönsson lyckades dock få tillåtelse att hålla möten i Ellesbo Herrgård till stor glädje för de troende. Här höll man till hela sommaren och när hösten kom samlades man i makarna Jönssons hem.

År 1878 bosatte sig banmästare J A Bengtsson med familj i Forsbäck och där fick den troende gruppen ha sina möten. Vid ett möte, där ett par unga läkare predikade, blev Svante Sandström och Petter Stålberg omvända. Båda skulle senare betyda mycket för församlingens bildande och tillväxt. Från och med 1881 hyrde man rum hos en lantbrukare i Surte vid nuvarande Trädgårdsvägen. Här höll man predikan varje söndag och dessutom bönemöten.

Santesson upplåter hyttan

Sommaren 1881 skulle hamnkapten Kollenius från Göteborg komma till Surte och predika. Han hade varit där förr och var känd som en mycket god talare. Det stod klart att det skulle komma mycket mer folk än som skulle rymmas i den hyrda lokalen. Då gick Peter Kildén till patron Santesson och bad att Kollenius skulle få predika i hyttan på den rymliga plats där prästerna höll sina predikningar. Santesson sade då att han var mycket tveksam till den fria verksamheten, men Kildén stod på sig och föreslog att Santesson själv skulle komma och lyssna till predikan. På Santesson slutliga löfte kom Kollenius och predikade med kraft och värme. Flera blev mycket gripna och många grät öppet. När Kollenius hade slutat gick Santesson fram till honom, tog hans hand och tackade för predikan.

Motståndet brutet

Nu var motståndet hos Santesson brutet och efter detta fick man hålla möten i hyttan. Då hösten kom och det blev för kallt att samlas där, fick man använda en kammare där man brukade torka sten. Där var det varmt och gott även om det inte var så rent. Ändå var missionsvännerna mycket tacksamma eftersom det innebar att det fyra år gamla förbudet att samlas på brukets område nu var upphävt. Den troende gruppen hade nu växt och omfattade omkring 20 personer. År 1882 fick man tillåtelse av Patron Santesson att använda skolsalen. Nu hade man äntligen fått en riktig lokal på själva bruket.

Församlingen bildas

Den 25 mars 1883 bildades alltså en församling i Surte. De första medlemmarna var Lars Jönsson, Emma Jönsson, John A Bengtsson, Axelina Bengtsson, Peter Kildén, Amanda Kildén, Svante Sandström, Johanna Sandström, Johan Hultgren, C A Sjöström, Carl Petter Ståhlberg, Maria Hultgren, Carl Gren, Peder Åstrand, Alfred Andersson (Ståhlberg), Maria Pihl, Hulda Sandström, Maria Pettersson, Gustava Pettersson, Gustava Andersson och Paulina Schäfer.

Pastorer och ordföranden i Surte missionsförsamling/Equmeniakyrkan i Surte genom åren

Pastorer

1907               Georg Svensson

1908-1911         Gideon Ekström

1913-1916         Ivar Eriksson

1920-1921         Karl Nilsson

1925-1938         K D Augustsson

1938-1944         Gösta Rimmerfors

1944-1946         Ivar Hylén

1946-1952         Karl E M Karlsson

1952-1957         Arne Brånäs

1958-1966         John Nilsson

1967-1973         Roland Johansson

1973-1977         Karl-Erik Nyvelius

1977-1987         Gunnar Askling

1987-1994         Gusten Anderzén

1994-2001         Malte Jansson

2002-2004         Ulf Olsson

2005-2010         Göran Andreasson

2010-2016         Per Kjellberg

2016-2019         Berit Scott

2019-                   Maria Öst

Ordföranden

1883-1885         S W Sandström

1885-1886         C P Stålberg

1886-1923         August Kildén

1923-1938          Edvard Karlsson

1938-1949          Egon Mattsson

1949-1959          Erik Höjer

1959-1971           Hilmer Karlsson

1971-1974           Hadar Eriksson

1974-1989          Gunnar Torstensson

1989-1996          Weimar Ohlsson

1996-2008         Berit Karlsson

2008-2015         Marianne Johansson

2015-                   Ylva Hagman