Tänk dig att Sveriges fotbollslandslag spelar landskamp och en svensk spelare får iväg ett hårt skott mot motståndarens mål, otagbart för motståndarlagets målvakt, men som smiter iväg just utanför målramen. Vad säger en stor del av de svenskar som bryr sig om svensk landslagsfotboll då? De säger: ”Synd!”.
Detta är intressant för det illustrerar vad synd i biblisk mening djupast sett är, nämligen att missa målet, att inte nå sin bestämning, att bli något annat än det Gud avsåg när människan skapades. Människan skapades till Guds avbild (1 Mos 1:27) och gav människan ett förvaltningsuppdrag: människan skulle ta hand om skapelsen. Det misslyckades vi med. Vi nådde inte vår bestämning. Människan missade målet. Vi liknar inte Gud. Detta är tragiskt. Så synd!
Klimatfrågan är närmast ett övertydligt exempel på vad synd kan vara. Som mänsklighet har vi missat målet att leva inom de gränser som planeten sätter. Vi har förbränt mer fossila ämnen än skapelsen kan ta hand om och nu har vårt mänskliga sätt att leva haft inverkan på hela jordens klimat. Vi har inträtt i en ny geologisk tidsålder, antropocén, där människans handlingar rubbar världens klimat.
Att detta skulle ske någon gång har vetenskapen varit på det klara med i gott och väl över hundra år, så detta är ingen överraskning. Det hade varit lätt att undvika om vi som samlad mänsklighet hade agerat i tid, men så kloka var vi inte. Nu är klimatkrisen här och det kommer att bli mycket värre. Vi fortsätter att släppa ut för mycket koldioxid.
Om vi fortsätter att släppa ut koldioxid i den takt vi gör nu, kommer vi nå den punkt då utsläppen måste vara noll före 2030 om uppvärmningen skall begränsas till 1,5 grader Celsius. Det målet är vi på väg att missa och det är synd. Det kommer få katastrofala konsekvenser för havsnivån, livsmedelsproduktionen, spridningen av tropiska sjukdomar. Stora delar av jorden kommer att bli obeboeliga. Vi kommer att se stora klimatflyktingströmmar i vår värld.
Vi behöver börja se våra utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid, som en typ av kolonialism. När vi släpper ut dessa gaser så tar vi en del av det utsläppsfönster mänskligheten har till sitt förfogande. Vi i den industriellt utvecklade delen av världen har redan tagit en oproportionerlig stor del av detta utrymme. Vi behöver minska våra utsläpp mer radikalt.
Redan ser vi dramatiska konsekvenser i vår fjällvärld där trädgränsen förflyttas högre och renarna får svårare att hitta bete. Vi behöver bara tänka på de översvämningar som drabbat Pakistan under det gångna året för att inse att klimatförändringarna är något som är här och nu, inte något i en avlägsen framtid. Som mänsklighet har vi redan missat målet genom att släppa ut allt för mycket koldioxid och andra växthusgaser.
Men det betyder inte att det är kört och att det är för sent att göra något. Varje utsläpp av växthusgaser som vi lyckas förhindra räknas. Därför kan vi inte säga att det lilla vi kan göra spelar ingen roll. Vi behöver göra motsatsen till klimatkolonialism: vi behöver göra det som fastan handlar om, att dra oss tillbaka, ge rum för andra, tillämpa Jesu Kristi sinnelag (Fil 2:5–11).
I Femte Mosebokens femtonde kapitel ger Gud ett löfte till folket som vandrar från slaveriet i Egypten, genom öknen till löfteslandet. Gud skall välsigna dem så rikligt att det inte skulle behöva finnas några fattiga bland dem när de kommit in i löfteslandet, förutsatt att folket lever efter Guds bud. Senare i kapitlet konstaterar Gud att det aldrig kommer saknas fattiga i landet. Det är sorgligt, men realistisk. Fattigdom finns trots att det inte är nödvändigt.
Gud har välsignat den här världen så väl att det inte borde finnas några fattiga. Nu är vi i ett klimatnödläge där många har blivit fattiga och många, många fler kommer att bli det när klimatet blir ännu varmare. Detta sker helt i onödan. Hade vi som mänsklighet för många år sedan tagit kloka beslut hade detta aldrig skett. Ja, vi visste det. Under lång tid har vi sett klimatkrisen komma. Men vi har inte gjort tillräckligt. Vi har missat målet. Så tragiskt, så synd! Skall vi fortsätta att göra det?
Att förbränna fossila bränslen har gjort några av oss rika på möjligheter, men växthuseffekten har visat att vi inte har betalat hela priset för dessa möjligheter. Vi har skickat en stor del av räkningen för dem till personer i andra delar av världen och till kommande generationer. Det är inte rättvist. Nu har tiden kommit för klimaträttvisa!
Vi har kommit till en tid där vi som enskilda, som församlingar, som kyrka, som kristenhet, som land och som värld behöver ställa om och börja ha en livsstil som är inom de gränser för konsumtion som planeten sätter. På olika nivåer behöver vi tänka över vår konsumtion och vårt resande så de blir uttryck för klimaträttvisa. Vi behöver också engagera oss i opinionsbildning i de sammanhang vi är delar av för att detta paradigmskifte skall ske i vår värld. Världen behöver klimaträttvisa. Vi behöver nå det målet.
Läs mer på klimatfasta.nu.
