Tänd på mission – Boråsmötet 13 oktober 2018

Publicerat 

Glädje, entusiasm och iver är orden som bäst sammanfattar talarnas budskap. Men mottagarnas då? Ja, vi som var där blev informerade om Equmeniakyrkans arbete ute i världen, här i Sverige och där jag står i min vardag. Föreläsarnas budskap berörde oss alla ända in i hjärtat.

Hur går vi vidare med missionskallelsen i Equmeniakyrkan, undrade Ulrika Morazán, biträdande chef, Internationella enheten, Equmeniakyrkan. Ulrika inledde med att visa på Equmeniakyrkans vision ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen”.

Missionskallelsen lever och går vidare där är vi ”tillsammans i Guds mission som förvandlar världen”. Vi ska vara medvandrare, men ändå byggs det murar, påtalade Ulrika.

”Diakoni är tillsammans med vittnesbörd och gemenskap tydliga kännetecken på Guds mission. Helhetssyn på mission innebär att dessa kännetecken tydligt följs åt samt att arbetet lokalt och globalt, nationellt och internationellt hålls samman.” Ulrika berättade om nya missionärer som åkt till Kongo Kinshasa, Kongo Brazzaville och Nicaragua. Equmeniakyrkan har 15 vuxna missionärer utomlands samtidigt som vi i Sverige tagit emot elva missionärer.

Rikard Lundgren, samordnare för församlingsgrundande arbete, Region Väst, Equmeniakyrkan talade om pionjärevangelisation – Sverige och internationellt. Utifrån Matteus kap. 28 och Jesu missionsbefallning berättade Rikard om sin kallelse och sitt arbete som församlingsgrundare i Sverige. I världen finns ca 16 000 folkgrupper, det finns kristna församlingar i 9 000 av dessa. Många av de folkgrupper som finns runt om i världen finns nu också i Sverige. I den församling där Rikard bor finns det människor från 16 olika länder. Rikard uppmanade oss att våga gå ett steg längre i Sverige för vi har onådda folkgrupper runt omkring oss. Försöker vi nå dessa folkgrupper med vår evangelisation?

Vi fick höra talas om en man med muslimsk bakgrund, som kom till en nygrundad församling i Sverige. Han kom till tro och blev hängiven i sin tro på Jesus Kristus. En dag var han ”försvunnen”. Det gick inte att få kontakt med honom. Efter några månader dök han upp igen. De frågade var han varit och han berättade entusiastiskt att han varit och ”doppat” 70 kusiner i sitt hemland. Han tog sin kallelse på allvar!

I Göteborg är det tre nya persiska församlingar på gång. I Bergsjön finns planer på en ny församlingsplanetering och i Borås, i kvarteret Hulta, ligger också en nygrundad församling.

Carl-Johan Sävinger, kurskoordinator APG 29, Equmenia, sa i sin inledning att han har världens coolaste utmaning. Apg 29 startades för tio år sedan. Det är en missionsskola och en ledarskola. Under tre månader samlas 18-24 elever, ett ledarteam och olika lärare för att dela livet och tron med varandra. Elever, ledare och lärare är från minst två olika kulturer. Lärjungaskolan, som finns i 14 olika länder, är livsutmanande och förvandlande men kan även vara jobbig för deltagarna. Carl-Johan berättade om de ungdomar han haft kontakt med, som är uppvuxna inom kyrkan och att många av dem är ”kyrkliga men inte lärjungar!” De bekänner Jesus som Frälsare men vet inte vad det innebär att bekänna Jesus som Herre. Kyrkan är duktig på att skapa ungdomsaktiviteter. Vi har många gånger blivit en aktivitetskyrka. Men hur är det med bönen och det inre livet med Jesus? Lär vi ungdomarna hur det är att vara en vardagskristen? När de går lärjungaskolan kan de upptäcka att de inte har byggt sitt liv på en ”relation” till Jesus, och detta kan vara smärtsamt. Den fråga som vi deltagare började fundera över är, hur är det med oss äldre då? Hur är det ställt med vår inre relation till Jesus?

Varför är det viktigt med mission? undrade Carl-Johan. ”Vi är färgade av att vara svenskar vid läsning av bibeln.” Vi behöver andra människors glasögon från andra kulturer och få mötas av deras passion. De behöver också oss. Evangelierna behöver läsas globalt. Vi kan se på de människor som har kommit till vårt land, som en gåva från Herren!

Vad händer med Turkbältesvisionen? Samir Sadigov, pastor och generalsekreterare för Baptistunionen i Azerbajdzjan gav oss en inblick i de kristnas liv i Azerbajdzjan. Han presenterades och tolkades av Cecilie Larsen, samordnare Euroasien, Equmeniakyrkan. Cecilie är ansvarig för områden i Asien med 200 miljoner turkbesläktade invånare.

Samir och hans fru har under en tid i Sverige besökt ett antal församlingar och berättat om sitt land och om de kristnas situation. Deras erfarenheter av trons konsekvenser har få av oss varit med om. Förföljelse, fängelse, avskedande från arbete men också stor iver och hängivenhet för att sprida det kristna budskapet på smarta sätt. Samir berättade om ett bönesvar, som han fått på förmiddagen samma dag. Några kristna ledare hade blivit tillfångatagna på grund av sin verksamhet. En av dessa hade frisläppts. Samir ville tacka Gud för detta samtidigt som han uppmanade oss att BEDJA för de övriga tillfångatagna och de kristna i Azerbajdzjan. Han sa att ”bönens kraft är starkare än pengar”. I det landet är det inte tillåtet att leda bönesamlingar. En av deltagarna reflekterade;  ”Hur är det här i Sverige? Tar vi vara på de rika möjligheter vi har att samlas i bön?”

Hur går vi vidare…? En önskan från deltagare som hörde reflektionerna efter Boråsmötet var att vi i församlingarna behöver informeras om mission oftare och bedja för Equmeniakyrkans missionärer och arbete ute i världen.

/Missionskommittén i Equmeniakyrkorna i Borås; Immanuelskyrkan, Bodakyrkan och Myråskyrkan/