Påskdagen

Kristus är uppstånden

Påskdagen

4 april

Tema:
Kristus är uppstånden

Författare:
Karin Wiborn, biträdande kyrkoledare, Stockholm

Söndagens texter:
Andra Mosebok 15:1–11, Första Korintierbrevet 15:12–21, Markusevangeliet 16:1–14, Psaltaren 118:15–24

Läs Bibeln här

Där gick de, Maria från Magdala, Maria, Jesu mor och Salome. Sabbaten var över och nu kunde de äntligen handla kryddor för att smörja Jesus och så visa honom en sista omsorg och kärlek. Ett sätt att bearbeta sorgen och förlusten, det vi behöver göra när någon lämnar oss. När vi förlorar en anhörig är formulering av dödsannons och planering av begravning viktiga steg i sorgeprocessen. Själva begravningen ser jag som en övergångsrit. Någon har lämnat oss och vi får hjälp att förstå det genom vår handling. Och under begravningen överlämnar vi den som varit oss kär till Guds eviga, omätliga och omotiverade kärlek. I det kristna hoppet är begravningsrörelsen från liv till död och från död till liv.

De båda Mariorna och Salome gick till graven tidigt på morgonen. Kanske var de otåliga eller kanske ville de göra det utan att bli sedda. Ju närmare de kommer, desto oroligare blir de. ”Hur ska vi få undan stenen? Den var ju så stor”. Väl framme möts de, mycket förvånande, av en öppen grav. Stenen är redan bortrullad och graven är inte tom, där sitter en man som skrämmer dem trots att han säger att de inte ska vara förskräckta. Jesus har uppstått! Han är inte längre i graven, gå och berätta det för Petrus och de andra. När kvinnorna springer därifrån gör de det ”darrande och utom sig” och de säger enligt Markus ingenting till någon, för de är rädda.

Såklart. Allt är i olag. Kryddorna förblir i sina påsar. Jesus är inte där han skulle vara och hur ska de kunna lita på att han är uppstånden? Allt har varit i olag länge. Efter det jublande intåget i Jerusalem har ingenting blivit som det ska. Vad betyder detta?

I de äldsta bevarade skrifterna slutar Markus sin berättelse här, med att de var rädda. Någon tyckte att det behövdes ett tillägg som beskriver vad de övriga evangelierna och apostlagärningarna berättar om hur Jesus visar sig först för Maria från Magdala, och sedan för resten av lärjungarna som beskrivs med ”otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden”

Jag tycker om bibelns berättelser där vi möter människor som visar sin mänsklighet. I den här texten möter vi kvinnor som darrar av rädsla och är utom sig, och lärjungar fyllda av otro och halsstarrighet. Sen vet vi hur det går. De som inte ville säga något till någon, de som inte trodde, berättade i alla fall och evangeliet drog över världen. Glädjens budskap om att döden är besegrad, Livet är starkare än döden, ja, kärleken lever! Om nu bibelns rädda, otroende och halsstarriga människor kunde åstadkomma denna globala rörelse, då finns det hopp för oss också, eller hur? Att tro det omöjliga möjligt. Att tro bortom allt förnuft.


Jesus Kristus, du kallar oss att tro det omöjliga möjligt. På påskdagens morgon banar du väg ut i livet genom den tomma graven. Tack för din tilltro till rädda, otroende och halsstarriga människor. Hjälp oss att ta dig vid handen på vandringen genom död till liv. Vi ber för vår värld om fred, rättvisa och försoning. Gör oss modiga och glada i tron på dig som livets Herre och stärk oss som hoppets och livets vittnen till en frimodighet och tro som gör det omöjliga möjligt.
Amen