Trons mysterium

Förbön tända ljus

Stort är trons mysterium:
Kristus, din död förkunnar vi,
din uppståndelse bekänner vi
till dess du kommer åter i härlighet.

ur Kyrkohandbok för Equmeniakyrkan

När vi firar nattvard säger vi att vi firar trons mysterium. Teologen Werner Jeanrond gör en distinktion, en åtskillnad, mellan begreppen hemlighet och mysterium. Medan en hemlighet upphör att vara en hemlighet när den avslöjas så förblir ett mysterium just ett mysterium hur mycket man än studerar det. Mysteriet är något annat än gåtan som har ett svar. Mysteriet upplöses inte genom en lösning.

Vi människor är lever i tiden. Vi är tidsbundna varelser. Gud kommer från evigheten, en dimension som finns bortom vår begränsade rumstid. Evigheten finns bortom våra tankekategorier. Vi kan inte föreställa oss en tillvaro bortom tiden. Att ha en kristen tro är att tro att evighetens Gud har på olika sätt gett sig till känna här i tiden. Detta sker genom mysterier.

Gud ger oss vittnesbörd om att Gud finns genom all gott som Gud gör (Apg 14:17). Genom skapelsen och dess gåvor visar Gud sin omsorg om oss. Var enda gång vi får syre i våra lungor, dryck i våra strupar eller mat i våra magar uppenbaras Guds omsorg om oss.

Men då det vi behöver uteblir, då nöd, ohälsa eller ondska förkrymper våra liv: var är Gud då? Gud, som är skapelsens Gud, är också frälsningens Gud. I Jesus Kristus delar Gud alla villkor. Gud sträcker ut sina armar mot oss och välkomnar oss i sin famn och säger #metoo. Allt det onda som drabbar oss människor drabbar också Gud. Inte ens i den djupaste nöd är vi ensamma. I våra dödsögonblick vill Gud famna allt som är vi med sin kärlek och skänka oss syndernas förlåtelse och evigt liv.

Tecknet på det är Jesu uppståndelse från de döda, den tomma graven och lärjungarnas möte med Jesus Kristus som levande och uppstånden.  I Johannesevangeliet läser vi att när den lärjunge som Jesus älskade kom in i den grav som var tom på påskdagens morgon så såg han och han trodde (Joh 20:8).

Tro kommer inte av att man får goda argument eller att man vinner en diskussion utan tro kommer av att man anar att i Jesus Kristus når evigheten in i tiden på ett unikt sätt. Det är ett sätt som vi inte kan förklara. Evighetens form för oss som lever i tiden är mysteriet.

Betyder det att vi inte skall ägna oss åt det som kallar apologetik, d.v.s. att ge argument för tron. En del teologer drar den slutsatsen, men det gör inte jag. Apologetikens uppgift är inte att bevisa tron, att göra så att tron skulle bli den enda möjliga intellektuella hållningen. Gud har i sin omsorg om oss inte uppenbarat sin helighet för oss på ett sätt som gör den omöjlig att motstå. Kärlekens Gud gör inte så.

Apologetikens uppgift är att visa att tron är möjlig att förena med det vi i andra sammanhang håller för sant, att vi som troende inte behöver offra våra goda omdömen, inte utföra några sacrificium intellectus. God apologetik tillhandahåller goda argument för tron, utan att ge bevis.

God teologi hjälper oss att leva med mysteriet, med de spänningar som tron att evigheten har sina nedslag här i tiden för med sig. Tron är framförallt en resa. Vi färdas framåt i tron där vi och vår tillvaro förändras och tron djupnar och vidgar sig hela tiden. Vi blir inte färdiga med tron, i varje fall inte här i tiden.

Gemenskapen med levande och treenig Gud kommer alltid att överraska oss. Mysteriet är alltid större än våra tankar om det. Våra försök att ge bilder av det är bara tafatta försök som aldrig fångar mysteriets verkligheter. Om vi någon gång förväxlar våra bilder av Gud med Gud själv blir vi avgudadyrkare.

I mötet med levande Gud släpper våra behov av kontroll och av att dölja vår sårbarhet. Det är inte vi som skall bära tron, utan tron som skall bära oss. Vi får falla mjukt in i Guds famn. Med Psaltarens ord:

Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.

Ps 139:17–18

/Arne Fritzson, teologisk sekreterare