Skäl till hopp

En gång när Jesus var på väg till en fest i Jerusalem tog han vägen via fårporten och Betesda dammen (en stor badanläggning med pelargångar). På vägen dig fick han höra talas om en man som varit sjuk i 38 år. En sjukdom
som gjorde att han inte kunde använda sina ben. Tillsammans med många andra sjuka och funktionshindrade vistades han i pelargångarna i närheten av dammen. Man trodde nämligen att när vattnet började svalla, hade det helande egenskaper. Jesus söker upp mannen och frågar honom: ”Vill du bli frisk?” En förvånande onödig fråga kan man tycka, men än mer förvånande är mannens svar – för det är ju inte ett svar: ”Jag har ingen som kan hjälpa mig när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före” – säger han. I ett par meningar sammanfattar han sin ”hopplöshets berättelse”.

Maktlöshet, hopplöshet och uppgivenhet är en tung börda att bära: En omgivning och ett sammanhang som behandlar oss illa, när vi ramlar ur det ibland alltför grovmaskiga nätet ”vård och omsorg”, när telefonkön är 90 min. och vi möts av svaret ”tyvärr kan vi inte hjälpa dig, hemskt ledsna” eller en pandemi som på olika sätt skilt oss från vårt sammanhang och snävat in livet. Orsakerna är många till att vi ibland ramlar ner i hopplöshetens träskmarker.

Mannen får berätta sin berättelse. Sedan säger Jesus: ”Stig upp, ta din bädd och gå” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick – berättas det. Jag tänker att än mer märkligt och uppseendeväckande än det rent fysiska helandet är det att mannen faktiskt försökte resa sig. Hur vågade, orkade han ens tänka tanken – efter 38 år i hopplöshet? Kanske handlade det om att den fråga som Jesus ställde: ”Vill du bli frisk” (dvs. vad vill du själv?) öppnade en inre dörr hos honom som varit stängd mycket länge.

Tror jag att mannen blev frisk av ren viljekraft? Absolut inte! Den sortens teorier möter vi ibland: att vi kan allt vi vill (eller tror). Det är inte sant, och sådana föreställningar är skadliga för människor. Men det som är sant är att vår egen vilja, vår egen drivkraft, vårt eget hopp är viktigt. Och om
vi har tappat det i hopplöshetens träsk, kanske för så länge sedan att både vi själva och andra i vår omgivning glömt att den fanns, är det viktigt att vi får hjälp att hitta den igen. Så mot bakgrund av ovanstående kan vi nu sammanfatta vad du och jag behöver för att känna/återta hopp:

1) Att någon möter mig och ser just mig.
2) Att någon stannar kvar och lyssnar på min berättelse om hur jag har det, och hur jag
tänker om det just nu utan att avbryta, rätta, rationalisera, eller förklara.
3) Att någon tror på att jag kan ”resa mig” och stannar kvar hos mig med den tron, tills jag vågar göra den till min.

Om vi kan göra detta för varandra, finns det goda skäl för hopp!
Hälsningar
Ronny Augustsson
Pastor Equmeniakyrkan Tvärred
PS. Berättelsen hittar du i Johannesevangeliet kap. 5 vers 1-9 DS.

• Dela