Berättelse

På lördag, för en vecka sedan, en dag full av förväntan och glädje. Dagen tar plötsligt en oväntad vändning. Det inträffar en trafikolycka här nere vid vägen. Två bilar krockar med varandra.

Tre vuxna och sju barn är inblandade. Totalt 10 personer. Alla med mer eller mindre anknytning till vår kyrka.

Grannar och personer i förbipasserande bilar erbjuder hjälp och stor omtänksamhet tills räddningspersonal anländer och sveper in alla chockade personer i sina mjuka blå filtar. Utomhus blåser vinden isande kall denna mulna novemberdag.  Alla behöver komma inomhus för att få lä och värme.

Vår kyrka öppnas och förvandlas till en uppsamlingsplats för alla chockade och lätt skadade personer, för ambulanspersonal, för räddningspersonal och för polis. Och för oroliga föräldrar. Här finns plötsligt trygghet, värme, lugn och omvårdnad i en kaotisk situation. Oroliga känslor dämpas.

Några får åka iväg med ambulans, några möts upp av anhöriga. Gud håller sin hand över alla drabbade: ingen har blivit allvarligt skadad.

När räddningsarbetet är avslutat och nästan alla har lämnat kyrkan, dröjer sig några ur räddningspersonalen kvar. De har suttit och samtalat en stund i lilla salen, de reser sig upp för att ge sig iväg, de ska precis till att gå… Så lyfter de blicken in mot vår kyrksal, genom fönstren kan nu solen förnimmas genom molnen utanför, de står begrundande en liten stund och plötsligt utbrister någon av dem:

– Vilket vackert kors!

En av våra scouter står vid sidan om. Han utbrister då ganska självklart:

– Jaa, det är ju en kyrka!

Och visst, visst är det en kyrka som skapar lugn i kaos, som blir ett ljus i mörker.

Vårt liv är kort i tidens ström, vi vet aldrig när det oväntade sker, låt oss vara ljus i världen.

Ucklums Missionskyrka

Besök gärna vår facebooksida

Equmeniakyrkan nationellt