rubikskub i trä

Kompetensutveckling för Equmeniakyrkans anställda

Equmeniakyrkan Läser

– en digital bokklubb

Trons lysande ansikte

Författare: Petra Carlsson, docent i systematisk teologi vid Enskilda Högskolan i Stockholm.

Artikel publicerad i: Pilgrim #3, 2020

Jag befinner mig på en förtrollad plats. Någon klipper gräs på andra sidan sjön, ett intensivt surr av insekter bland renfana och hallonsnår omger mig, svalorna dansar över fältet, tornfalken hovrar, i övrigt är det tyst och stilla i denna lilla del av den värmländska landsbygden. Varje stund i en människas liv är förkroppsligad, inkarnerad i tillvarons tid och rum.

Vi kan inte tänka abstrakt kring liv, tro och sanning utan att samtidigt vara kropp, utan att vara någonstans snarare än ingenstans. Men på samma gång bär den förkroppsligade tillvaron ett överflöd av närvaro som transcenderar det vi ofta ser som det faktiskt närvarande. Platsen bär en historia i mitt liv, liksom i ett folks och en kulturs liv. Insekternas surrande lindrar för ögonblicket min oro för planetens framtid, svalorna bär berättelser om sommar, tornfalken påminner mig om kikaren i hallen. Borde jag ägna mer tid åt fågelskådning? Allt detta och oändligt mer ryms i detta nu. Det är förtrollat, det övergår mitt förstånd. Jag kan inte omfatta tillvaron ens i detta ögonblick.

Roland Spjuths Om Gud och allt annat: Grunddrag i kristen tro ligger hopslagen på trädgårdsstolen framför mig. Jag har tillbringat några dagar med den, boken som börjar med ett lysande ansikte, boken som ”är ett försök att förklara den kristna tron” (sid 25). Det lysande ansiktet är Spjuths eget, men samtidigt Guds. Spjuth beskriver ett starkt inkarnerat ögonblick då han höll sin för tidigt födde son i famnen och fann sitt eget ansikte lysa. Det lysande ansiktet blir sedan en återkommande bild boken igenom.

Om Gud och allt annat är uppdelad enligt klassiskt kristen tredelning där den första delen handlar om Gud och kristen sanning, den andra om Jesus Kristus och människans väg, medan den tredje handlar om den heliga Anden, livet och hoppet. Boken är en rik introduktion till kristet tänkande med gedigna teologihistoriska redogörelser skriven så att avancerade teologiska resonemang nog är tillgängliga även för en oinsatt. Men den är också en personlig berättelse om tro.

Å ena sidan beskriver Spjuth sin presentation av den kristna tron som något allmängiltigt: ”Denna bok ska beskriva innehållet i kristen tro” (sid 18). Samtidigt vill han skriva en systematisk teologi i frikyrklig tradition och en sådan, menar han, behöver ”visa både på trons personliga och gemensamma dimensioner” (sid 24). Spjuths lysande fadersansikte som både inleder boken och pryder dess omslag tycks vara tänkt som en illustration av det mystika mötet mellan det personliga och det allmänna i tron.

Anspråket på att vara såväl personlig som allmän är en av bokens styrkor, men eftersom texten har mer drag av teologihistorisk lärobok än vittnesbörd blir det också bitvis problematiskt. Bilden av Spjuths lysande ansikte riskerar helt enkelt att få författaren själv att framstå som textens gudsprojektion. Att det därtill är betydligt fler fäder och män som tar plats på bokens sidor än mödrar och kvinnor bidrar till att jag ryggar för det lysande fadersansiktet i en bok med ambition att beskriva kristen tro ur ”den troendes perspektiv” snarare än ur en troendes perspektiv (sid 21). Många olika teologiska perspektiv finns med, även feministisk teologi och befrielseteologi, men de beskrivs som ”ett viktigt komplement” snarare än något som kan vara normerande för en troende (sid 203).

Det jag inledningsvis upplever som problematiskt fördjupas dock snart till något mer intressant. En bok om kristen tro är kanske med nödvändighet en bok där författaren i någon mån agerar Gud och sig själv på samma gång, börjar jag tänka. Jag upplever att jag lär känna den troende människan Roland Spjuth trots att boken endast glimtvis är personlig. Spjuth är öppen med sina egna baptistiska rötter (vilka jag själv delar) och kärleken till baptismen märks även i de ”historien om”- avsnitt som inledningsvis sägs vara mer skrivna i faktatext-genren. På samma sätt anar jag Spjuths engagemang för marginaliserade grupper och för en hotad natur, liksom hans erfarenheter från ungdomstidens arbete i Sudan när sidorna får en extra politisk-teologisk glöd. Jag tycker mig också i texten ana den sant lyssnande seminariedeltagaren Spjuth, han som tar åsiktsmotståndares argument på allvar och som är öppen för nya perspektiv.

Det är genomgående en berikande läsning där den troendes liv framstår som ett inkarnationens mysterium. Individ, historia, bibeltext och nedärvd teologisk visdom är omöjliga att skilja åt. Mötet med Guds mysterium är ett möte som sker mitt i en enskild människas liv, mitt i det mänskligt välbekanta. Det mänskliga livet är platsbundet välbekant men likväl förtrollat annorlunda. Förmodligen är det så, tänker jag när boken ligger hopslagen framför mig, att en bok om den kristna tron med nödvändighet är just en bok om en kristens tro? För vem kan tala om tro utan att vara inkarnerad mitt i livet?

Till skillnad från många böcker som skrivs idag har Roland Spjuth låtit sitt verk växa fram under lång tid, under många samtal och diskussioner vid seminarier och i kyrkans gemenskap. Jag kan riktigt höra de olika röster som kommit med invändningar eller fördjupande tankegångar till bokens olika delar, röster som Spjuth tagit till sig, gjort till sina och givit en plats i sin text. På så sätt blir texten visare än någon enskild individ vid någon enskild tidpunkt, den blir en källa av samlad visdom från teologihistorien såväl som samtiden.

I den bemärkelsen är den också ett utmärkt exempel på en ödmjuk men hängiven troende människas sökande, och föredömlig för personligt sökande och gemensam fördjupning i församlingar som vill skapa en sund miljö för andlig växt. För som Spjuth själv skriver: ”Kyrkan dör när den blir självupptagen och högmodig. Guds rike är alltid större än kyrkan och Gud verkar över hela jorden för att förverkliga sina syften med världen. En sann kyrka bör därför alltid se sig som en tjänare för något större än sig själv. Den ska proklamera evangeliet för allt skapat men behöver också lära sig lyssna till och stödja allt gott Gud gör utanför dess väggar” (sid 273).