Vi är i slutet av fastan, den fyrtio dagar långa förberedelsetiden inför påskens drama och i synnerhet långfredagens dramatiska händelser. Korset kastar en skugga över kyrkoåret och över kyrkans liv under fasteperioden, den tid som leder fram till långfredagen. Under den tiden går kyrkan med Jesus upp till Jerusalem, till Jesu korsfästelse och död på Golgata kors.
Den vandringen inleddes i någon mening i Caesarea Filippi där Petrus är den förste av Jesu lärjungar som bekänner att Jesus är Messias (Matt 16:27–29). Omedelbart efter den händelsen börjar Jesus berätta om det svåra som låg framför honom och alla dem som följde honom på den vägen. De gick tillsammans till Jerusalem och det står att Jesus gick först (Mark 10:32).
I någon mening gick Jesus den vägen ensam. Hans lidande och död var bara hans. Han var övergiven av alla (Jes 53:3). Men i någon mening gick han den med sina lärjungar både de som var med då och lärjungarna i alla tider som följer Jesus och lever med honom. I ytterligare en mening går Jesus vägen till korset tillsammans med alla människor och hela Guds skapelse som lider.
Genom att Jesus gick vägen till korset får vi tro att ingen går lidandets och smärtornas väg ensam. I sin kärlek delar Gud, genom Jesus Kristus, alla mänskliga villkor. Det gör att ingen behöver känna sig ensam och övergiven.
När Jesus korsfästs så upphöjs han. Då står det om honom i profetian i Jesaja 53 att han var en man som man vänder sig bort ifrån. Den profetian kan vi läsa bokstavligt. Att se en människa som korsfästs är något mycket obehagligt och den bild vi ofta ser av detta på olika krucifix är inte alls rättvisande. De flesta av oss skulle instinktivt vända oss bort om vi såg detta med egna ögon.
Ändå är det just då som Jesu stund infaller, den stund då han förhärligas för att använda Johannesevangeliets sätt att uttrycka det. Det är då Guds härlighet i Jesus Kristus uppenbaras. Detta paradoxala förhållande, att Jesu härlighet framträder vid korsfästelsen, handlar om att det är då som Gud, i Jesus Kristus, besegrar de onda makter som står emot Gud, fördärvsmakterna: synden, döden och djävulen.
Detta sker därför att när Jesus dör på Golgata kors då dör inte bara människan Jesus, utan även en del av Jesus som är Gud. I det mysterium som är Guds försoningsgärning genom Jesus Kristus genom hans död på korset, dör Gud i någon mening. När Gud, som har all makt (Matt 28:18), dör då förvandlas livet. Då helas trasiga relationer och då bryts syndens och ondskans makt över oss.
Detta är svårt att förstå. Så här två tusen år efter Jesu död tycks synden och ondskan vara skrämmande vitala. Att logiskt och rationellt förklara Jesu försoning går inte. Detta är ett mysterium som vi får känna tillit till, meditera och glädjas över.
Jag brukar tänka mig att efter Jesu död så är kampen mellan det goda och ondskan avgjord. Vi vet hur den ska sluta även om den kampen fortfarande tycks pågå. Jesus gick vägen till korset för vår skull, för att vi ska befrias från ondskan, få syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Korset, ett grymt och barbariskt tortyr- och avrättningsredskap, har blivit kyrkans segertecken. Detta mysterium är varken begripligt eller logiskt men det förvandlar våra liv.
