Publicerat 

Minoriteter och ursprungsfolk

Equmeniakyrkan i Sapmí


Minoriteter och ursprungsfolk eller urfolk finns i de flesta länder på jorden. Minoriteter kännetecknas av en säregen kultur och oftast, men inte alltid, ett eget språk. Ofta är minoriteter svaga grupper i samhället, som har svårt att hävda sina rättigheter gentemot majoritetssamhället. Det kan handla om rätt till undervisning på sitt hemspråk, rätt att utveckla den egna kulturen eller rätt att utöva sin traditionella religion. Minoriteter kan vara invandrade grupper eller minoriteter som har sin hemvist sedan lång tid tillbaka i landet. I Sverige finns det fem officiellt erkända nationella minoriteter: finnar, tornedalsfinnar, jiddishtalande, romer och samer, som samtidigt utgör ett urfolk.

En särskilt typ av minoriteter är urfolk. Ett urfolk är ett folk som har sin hemvist inom landet sedan den tid innan ett lands gränser fastslogs. Urfolk har enligt en rad internationella konventioner särskilda rättigheter när det gäller både språk och kultur men även rätt till land och vatten, naturresurser och rätten att påverka exploatering av det område där de bor. FN har ett särskilt organ som bevakar detta. Trots den starka rätten diskrimineras många urfolk och alltför ofta tar stater inte hänsyn till sina urfolks intressen. I Sverige är samerna erkända som urfolk i grundlagen. I många av våra samarbetsländer möter vi urfolk, såsom indianer i Ecuador, olika stamfolk i Indien, karenerna i Burma och Thailand osv.

Som kyrka är det viktigt att vi stöder minoriteters och urfolks rättigheter i vårt eget land och i våra samarbetsländer, genom direkt stöd i vissa situationer och genom påverkansarbete nationellt och internationellt. Självklart skall vi föregå med gott exempel och främja olika minoriteters möjlighet att uttrycka sin tro utifrån sin egen kultur. Särskilt de nationella minoriteterna skall ha en given plats i vår kyrka, men också invandrade minoriteter skall få sin plats.

När det gäller det samiska kyrkliga arbetet kan man läsa mer här.