03 | En väg som inte längre begränsar
När jag, Anne, var ung sjöng vi i ungdomskören en sång av Olle Widestrand. En vers lyder så här: ”Känns bördan tung du bär, hjälp en vän i nöd, är du missnöjd med ditt liv, bryt åt någon bröd. Har du kanske svårt att tro, glöm dej själv en tid. Gör en annans nöd till din och du finner frid. Endast den skall bliva rik som har lärt sig ge, ty att giva är att få stor välsignelse.”
Ett tema under det här året har varit ”till Jordens yttersta gräns”. Som Kyrka har vi av Jesus fått uppmaningen, kanske utmaningen, att dela glädjebudet ”till jordens yttersta gräns”. I våra olika arbeten i Kongo står vi i den utmaningen. Men jordens yttersta gräns måste inte ses geografiskt. Det handlar inte främst om att åka långt bort utan kanske om att, med fantasi och i glädje, bistå människor i deras strävan att överbrygga sina egna gränser.
I Kinkala, strax väster om Brazzaville, öppnar vi (ASUdh) just nu upp en gammal väg till byn Madzia. Kanske öppnade Missionsförbundets missionärer, för 110 år sedan, den ursprungliga vägen. Den har använts, byggts om , sträckts om och till slut fullkomligt körts sönder. Den har blivit en gräns och skärmat av Madziaborna från sjukhus, marknadsplats och kontakt med yttervärlden. Nu får vi vara med och göra vägen farbar. Equmeniakyrkan finansierar – tack vare ett stort arv – ett vägbygge som gör att människorna i Madzia inte längre begränsas, eller isoleras, av sin dåliga väg.
Det finns många sådana uppgifter i vårt Internationella samarbete. Det behövs människor med alla slags utbildningar i Kyrkans arbete för att göra Gud känd och trodd i hela världen. Anta utmaningen!
Anne och Carl Sundberg Missionärer i Kongo Brazzaville