10 | Om vi hade kommit förbi lite tidigare

Den gamle mannen kan redan ha varit död då vi hastigt la upp honom på pickupens flak.

En av våra läkare och en läkarstudent klättrade upp bredvid för att försöka återuppliva honom och rensa luftvägarna. De sköterskor som brukade ta hand om honom hade inte kommit sedan jordbävningen någon månad tidigare. Några få mil i alltför hög fart senare så kom vi fram till närmsta bys lilla klinik och fick snabbt in mannen. Efter vad som kändes som timmar kom klinikens personal ut, tillsammans med vår läkare, och berättade att det inte fanns mer att göra. Vi fick med oss kroppen tillbaka, vår läkare och några studenter gjorde i ordning honom inför begravningen.

Tankarna malde. Om vi kommit förbi mannens hus lite tidigare, om vi hade valt att göra hembesöken i början av dagen istället för på eftermiddagen, då tältet i vår provisoriska mottagning hade börjat tömmas på patienter…

Men i samtalet med änkan, barnen och barnbarnen uttrycktes en tacksamhet som jag först inte förstod. Mannen var ju död, vi kom för sent. Men det fanns en känsla hos familjen att vår närvaro innebar att han i alla fall blev sedd, att det fanns en omsorg. Läkare, sjukvårdspersonal och till och med en pastor från Sverige hade funnits där för att hjälpa till, utan att kräva någon betalning.

I ett misslyckat försök att rädda livet på en gammal man kan Guds kärlek lysa igenom. Guds förmåga att använda det lilla vi gör ger hopp och kraft att fortsätta.

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Psaltaren 23:4

Petter Hermansson, missionär


Innehållsförteckning

11 | Någonting hände där och då