12 | Att nå de onådda
För 20 år sedan flyttade vi till Sverige för att vara med i en församlingsplantering. Vi upplevde Guds ledning att ideellt vara med och stödja en annan familjs kallelse under ett år, för att sedan följa vår egen kallelse vidare ut i världen. Det blev 16 år, våra tre barn föddes, vi fick vänner och vardagsliv i Sverige.
Från tiden i församlingsplanteringen lärde vi oss att leva och andas församlingsliv 24/7, både tillsammans som kyrka och utåt i samhället. Alla delar av vardagslivet gav tillfällen att möta människor där Gud kunde beröra. Allt vi gjorde var med en medvetenhet om att Gud är här i oss och med oss och vill möta de vi möter.
Under tre års tid har vi nu haft förmånen att vara utsända av Equmeniakyrkan som missionsarbetare. Vi har också lokala församlingar i ryggen. Vårt fokus är att nå de onådda och hjälpa fram och stödja nationella ledare.
Chocken blev stor när vi plötsligt hade titel, arbetsbeskrivning och lön. Där vi innan, i vårt vardagsliv, delade evangeliet, hade vi nu en 75% tjänst. Det var svårt att få ihop allt i början. – Har man en tjänst och får man en lön måste man ha något konkret att visa upp, eller hur? Visa att man är värd sin lön.
Under en lång tid utmanade Gud oss att våga lägga våra egna försök åt sidan och istället ta emot hans gåva: Att vila i Kristus med hans ok på våra axlar så att det livet vi lever får vara efter hans vilja och i hans kraft. Det handlar om en vandring, ett vardagsliv och en gemenskap. Inte bara för oss ute på fältet utan för var och en, i och med att vi är Guds älskade barn.
Familj utsänd till en onådd folkgrupp