18 | Varje barn skulle ha en jordglob!
I min familj hade vi en jordglob och nuförtiden är jag också lycklig ägare till den jordglob som stod i entrén till Svenska Missionskyrkans expedition i Stockholm.
Men kartor är lika spännande, det tyckte jag redan som barn. När mina syskon läste serietidningar och Kittyböcker gömde jag mig under täcket med karta och ficklampa.
Särskilt fantasieggande blev det alldeles i slutet av 1960-talet när missionsarbete etablerades i Ecuador. Jag hörde om det på scouterna och i kyrkan. Vi samlade in pengar. Snart började jag drömma om att få åka dit. Med ficklampan lyste jag på kartan, vägen över Atlanten och till det lilla landet i Latinamerika. Kunde jag kanske rymma och ta mig dit med ett lastfartyg?
Ännu har jag drygt 50 år senare inte varit i Ecuador. (Även om jag varit alldeles vid gränsen då jag besökt grannlandet Colombia men det är en annan historia!). Jag har fått besöka flera av våra systerkyrkor i andra delar av världen och det har påverkat mig mycket. Men de där berättelserna och bilderna från Ecuador som jag fick till mig som barn och ung, de sitter kvar i kroppen. Som en längtan och som en samhörighet.
I alla år har jag lyssnat extra noga på rapporterna och känt sorg över katastrofer och misär men också glädje över hur kyrkan där växt och när arbetet i vår systerkyrka, Evangeliska Förbundskyrkan i Ecuador, hittat goda sätt att leva ut Kristi kärlek.
Varje gång Ecuador finns med som förbönsämne i Equmeniakyrkans bönekalender bultar det till extra mycket i mitt hjärta och jag ber för vänner jag aldrig mött och känner mig stolt och glad över att höra samman med dem som lever där i detta lilla land på andra sidan jordgloben.
Helen Friberg, regional kyrkoledare Region Svealand