34 | Hans kärlek till mission och bistånd kom att prägla mig
Min kusin och jag satt helt nyligen och tittade på fotografier från 1920-talet. Bilderna var från Östturkestan och missionens barnhem i Jarkend, där min morbror Jacob lämnades av sin mamma som mycket liten.
Han växte upp tillsammans med missionärerna och flydde senare i en strapatsrik vandring över bergspassen ner till dåvarande Bombay. Så småningom kom han till Sverige och blev en del av min släkt och närmaste familj. Hans äventyrliga liv, världsvida perspektiv och stora kärlek till mission och bistånd kom att prägla mig. Till jordens yttersta gräns etsade sig tidigt fast i mitt inre, världen blev större än mina egna begränsade perspektiv.
Under min barndoms- och tonårstid var också arbete med brunnsborrning i Indien, föregångaren till globala veckan och engagemanget mot apartheid i Sydafrika självklara delar av livet. Att knyta internationella kontakter blev naturligt och insikten om att vara en del i ansvaret för medmänniskor och skapelse alldeles självklart. Jag är innerligt tacksam för att jag tidigt fick uppleva mig som en liten del av kyrkans internationella arbete.
I pandemins tid blir det så uppenbart att vi hör samman och knyts samman som människor på jorden. Vi är kallade till omsorg om varandra och om planeten vi bor på. Att få vara del av en kyrka med ett omfattande internationellt arbete och ömsesidigt utbyte är stort. Men vi får inte slå oss till ro, vi är kallade till att i tro och handling förmedla hopp. Samma hopp som var ledstjärnan för min morbror och som han gav vidare.
Kerstin Enlund, kyrkostyrelsens ordförande