42 | Veckorna i Bolivia öppnade upp något inom mig
När jag var i de äldre tonåren hade jag kompisar i församlingen som pratade om drömmen att få arbeta på barnhem eller sjukhus i Afrika. Det var alltid Afrika som lockade, men jag hade inte den drömmen. Jag ville ägna mig åt skolevangelisation här hemma i Sverige och tyckte det var min grej…
Efter gymnasiet kom jag i kontakt med en organisation som sökte ungdomar för att arbeta tillsammans med lokala församlingar i Bolivia. Kanske gällde det mig…? Fast att jag var tveksam, så fanns pengarna jag behövde när jag skulle åka. För mig var det ett under och ett tecken på att jag skulle iväg.
Veckorna i Bolivia öppnade upp något inom mig. Det var inte främst församlingarna som behövde hjälp, utan vi europeiska ungdomar, som behövde erfara hur det är att inte ha språk eller alla koder. Handgripligt fick vi lära oss vad det innebär att vara del av en större gemenskap där vi alla får och alla bidrar. Ett levande ömsesidigt beroende som förenar oss i Kristus.
Jag har aldrig varit tillbaka i Bolivia, men den resan, 1989, förde mig in i en ny medvetenhet om hur vi hänger samman med varandra. Sedan dess har jag rest och arbetat för olika ekumeniska sammanhang, i Östeuropa, Afrika och Mellanöstern. De senaste 20 åren har jag haft förmånen att vara anställd inom det vi kallar: Internationell mission.
Med åren har det blivit starkare att vi alla är en del av en större helhet. Hur vi alla behöver varandra och även om vi inte alltid förstår varandra, så är vi barn i Guds stora familj. Han älskar dig och vill ditt bästa. Gud går inte emot din egen vilja, men ibland skapar Han ett frö i oss som vi kan välja att vattna. Låt ditt möte med Gud få vattna det frö som Han har lagt ned i just dig.
Gunilla Ikponmwosa, samordnare Mellanöstern, Nordafrika, projekthandläggare Kyrkornas Världsråd