Sápmi

Equmeniakyrkan vill utveckla ett samiskt arbete i våra kyrkor. Vi vet att det är viktigt för alla människor att få höra evangelium på sitt modersmål och att få leva ut sin tro genom sin egen kultur och sitt eget språk.

Vi vill därför tillsammans med andra utveckla samiskt kyrkoliv och ge de samiska språken och den samiska kulturen en plats i vår kyrka. Vi vill vara ett stöd för det samiska samhället, och även hjälpa till och ta fram material på samiska.

Vår vision är att det skall finnas samiska församlingsgrupper på flera orter.

Vårt bildarsamfund Svenska missionsförbundets tidigaste historia är intimt förknippat med samemissionen. Men även idag finns ett särskilt samiskt arbete inom samfundet och i samarbetet med andra organisationer.

Samerna fick kontakt med kristendomen redan på 1100-talet, framför allt vid den norska kusten. Men på 1600-talet satsade Sverige och Norge kraftigt på att införliva samerna i kyrkan. Det skedde med tvång. Den egna religionen förbjöds, s.k. trolldom straffades och trummor beslagtogs och förstördes, liksom många heliga platser. Så blev samerna i namn kristna.

På 1800-talet vaknade ett intresse för samerna hos flera missionsorganisationer knutna till kyrkorna. Man satsade på missionskolor på olika platser. Under senare delen av seklet slog den laestadianska väckelsen runt prästen Lars Levi Laestadius, själv same, igenom särskilt bland samer och tornedalingar i både Sverige och grannländerna.

Svenska Missionskyrkans tidigaste historia är intimt förknippat med samemissionen. Svenska Missionsförbundet avskilde redan vid sitt andra årsmöte 1880 sina första missionärer, som utexaminerades det året vid Kristinehamns Missionskola. Av fem missionärer sändes tre till Lappland. Den direkta anledningen till Svenska Missionskyrkans tidiga satsning på just samerna och Lappland tycks ha varit ett brev från en präst i Malå, som också var riksdagsledamot, Johannes Mörtsell.

Redan den 3 jan. 1880 bestämde man sig för att verka för mission i Lappland med anledning av ett brev från denne Mörtsell:
”Upplästes af ordföranden bref från pastor J. Mörtzell och missionär Boije rörande missionsverksamhet i Lappland och Finland; och beslöt komitén att å Svenska Missionsförbundets nästa årsmöte tillstyrka Missionsförbundet att redan sommaren innevarande år sända missionärer upp till Lappland.”

Det beslutades att tre missionärer skulle sändas till Lappland. Direkt efter årsmötet beslöt SMF:s kommitté om vilka dessa tre skulle bli: J.E. Ågren, A. Lindgren och K.J. Gustafsson. Man beslöt även ”att skjutgevär skulle åt de bröder, som komme att resa till Lappland, anskaffas”. Här har man troligtvis rådfrågat Mörtsell, som rekommenderade hagelbössor, att döma av en anteckning i brevdiariet i anslutning till ett brev från honom (” ’Hagelbössa ändamålsenl.’ svarar å bref ang. skjutgevär”).

Hans stränga uppfostran och den höga arbetsmoralen präglade Karl Johan Gustafsson (1857-1913) under hans arbete i Lappland. Jan Erik Ågren (1850-1904) var en ödmjuk och tillbakadragen människa med stor kunskap och han var även en skicklig lärare. August Lindgren (1857-1886) verkade bara tre år i Lappland.

Augusti 1880 åkte de tre missionärerna till Lappland. Fram till jul var de i Malå och läste samiska hos prästen Mörtsell. I tidningen Förbundet rapporteras det jan. 1881: ”De hava enligt deras lärares omdöme inhämtat rätt goda kunskaper i detta språk, så att de nu kunna göra sig någorlunda förstådda av lapparna. De hava ock redan översatt på lapska språket den lilla skriften ”Vet du vad du vågar?”, vilken snart kommer att tryckas för att utdelas bland lapparna.” Skåningen J.P. Nyström, som kom 1895 till Sorsele som SMF:s samemissionär, läste samiska hos kyrkoherde Fjellström i Sorsele. Fjellström var själv same.

Arbetet med språket var viktigt. En del samer i södra Lappland talade svenska men speciellt bland de nomadiserande samerna var man tvungen att använda sig av samiska. Ett problem var att det egentligen inte finns ett språk som heter ”samiska”. Samiska är en språkgrupp inom den finsk-ugriska huvudgruppen, som består av minst 9 olika språk varav 5 talas i Sverige (syd-, lule- och nordsamiska).

Missionsarbetet bland samerna var inte utan svårigheter. Missionärerna gjorde långa och strapatsrika resor och kämpade dessutom med hälsoproblem. Arbetet bland samerna visade sig inte vara så framgångsrik som man hade hoppats. Det berodde, åtminstine delvis, på att man inte riktigt var insatt i den samiska kulturen. Den som verkar ha varit mest inriktat på att komma in i den samiska kulturen var Nyström (bild till höger). Han lämnade dock området 1892 av hälsoskäl. Detta och de stora andliga behov man upptäckte bland nybyggarna gjorde, att man i 1892 ändrade inriktning och i huvudsak satsade på den bofasta befolkningen.

Samemissionens tid var därmed över, men Svenska Missionskyrkans arbetare inom Lappland har alltid tagit sig an även den samiska befolkningen. Olika evangelister har försökt nå svenskar och samer.

Under 1990-talet började försök med samiskt arbete i ett antal församlingar i övre Norrland, särskilt Hemavan. Det uppskattades av samerna och år 2000 började ett projekt i distriktet där man arbetade med att utveckla samiskt gudstjänst och församlingsliv. Senare blev samiskt arbete en del av det nationella arbete. Idag har endast Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan ett officiellt samiskt arbete.

Hela bibeln på samiska finns idag inte lätt tillgänglig för alla. Detta trots att den första samiska bibeln utkom redan 1811 (NT 1755). Problemen är många. Det finns flera samiska språk.

Dessutom har det inte funnits en officiell ortografi (rättskrivning) tills helt nyligen. Den officiella ortografi fastställdes så sent som 1978 för sydsamiskan, 1980 för nordsamiskan, 1983 för lulesamiskan, 2016 för umesamiskan och pitesamiskan först 2019. Tidigare fanns det flera ortografier parallellt med varandra för en del av språken.

Tidiga bibelöversättningar

Tidiga översättningsförsök försvårades genom att det inte fanns något riktigt skriftspråk. Översättarna, som ofta hade begränsade kunskaper i samiskan, var ibland tvungna att utveckla en egen ortografi. De första böckerna på samiska kom 1619 och var en kyrkbok och en ABC-bok. Katekesen kom 1633. Troligtvis skrev översättaren ner det en same dikterade.

Bibeln kom mycket senare. År 1715 kom Rangius översättning, som aldrig blev allmän accepterad. Pehr Fjellström började arbeta på en umesamisk ortografi. Skolböcker och kyrkböcker producerades av en grupp under hans ledning.

Till slut kom Nya Testamentet 1755 och hela bibeln 1811 på umesamiskan. Andra fick fullfölja arbetet för Fjellström dog 1764. Översättningen var relativt bra och används än idag.

På nordsamiska kom NT 1840 i en översättning av missionären Stockfleth. Den blev reviderad av bl.a. Lars Heatta och den reviderade versionen kom 1874. Hela bibeln kom 1895, dock i en gammal ortografi. På lulesamiska kom NT 1913. Men alla dessa använder sig av en ortografi som inte är den nuvarande, och de finns endast antikvariskt.

Var är vi idag?

Idag finns ett växande intresse av det egna språket bland samerna. På nordsamiska påbörjades arbetet med en ny bibelöversättning enligt den nya ortografin 1980. Evangelierna och Apostlagärningar kom 1995. NT kom i början på 1998 och helbibeln 2019.

På lulesamiska har en grundlig revidering och omsättning till modern ortografi av 1913 års översättning lett till att NT publicerades år 2000. På sydsamiska finns Markus (Jupmelen rijhke lea gietskesne) i modern översättning sedan 1993. Senare kom ett texturval och hela Nya testamentet kommer 2024.

På de övriga samiska språken finns i bästa fall enstaka bibeldelar, ibland i mycket gamla översättningar.

Mycket återstår att göra innan alla samer har tillgång till bibeln på sitt eget språk.