Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus
Fil 3:20
Den här veckan har vi firat nationaldag med svenska flaggor, nationalsången, pompa och ståt. I år blev det lite extra pampigt eftersom det var 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs, Kalmarunionen upphörde och Sverige kom att bli en stat med en stark centralmakt. Sverige blev dock inte en nationalstat då, därför att det bodde ganska många finnar i riket på den tiden.
Personligen är jag intresserad av politisk historia. Jag tycker det finns något fascinerande med händelser som formar en politisk utveckling och det gjorde onekligen Gustav Vasas uppstigande på Sveriges tron.
Ändå kan jag inte låta bli att som kristen bli tveksam till hela tanken på att det finns en nation som skulle göra att vi har en starkare lojalitet med dem som lever här, pratar samma språk som jag och har samma kultur. Som kristna tror vi att vi är gäster och främlingar i den här världen.
Jag kan tycka det är jobbigt att tänka på vår svenska flagga och all den förödelse trupper som vandrade under denna fana åstadkom på kontinenten. Skall det vara uttryck för kristen tro och ha det kristna korset som symbol?
Jag ser det som problematiskt att den kristna kyrkan genom kejsar Konstantin blev statsreligion och lierad med politisk makt. Det förde med sig en massa korruption, våld och förtryck. Även i vår tid ser vi hur kristna ledare korrumperas ibland när man blandar ihop andlig, politisk och ekonomisk makt.
Det här blir intressant när man besöker gamla katedraler. Idag är det byggnader vi beundrar och de vittnar om vår gamla tro. Ofta kan vi göra fantastiska upplevelser i dessa byggnader, upplevelser som både kan ha andliga och/eller kulturella betydelser.
Då kan det vara svårt att ta in att dessa byggnader även har använts som maktmedel för att tvinga folket till lydnad och underkastelse. De vackra normandiska katedralerna vi kan besöka i England började byggas av Vilhelm Erövraren på tusentalet för att visa att England hade nya makthavare och stod där som skrämmande monument över de normandiska kungarnas makt och våldskapital. I sin samtid var det inte alltid så sympatiska byggnader.
Nej, som kristna skall vi minnas Jesu ord om att bland Jesu lärjungar skall det vara annorlunda (Luk 22:26). Vi är skyldiga att tjäna varandra på de sätt man tjänar när man tvättar varandras fötter. Vi skall inte bruka våld, utan vända andra kinden till (Matt 5:39). Lättare sagt än gjort, visst, men det ger en etisk vägledning hur vi skall se på makt och våldskapital.
Tack och lov så är det inte de krigande och korrupta gammaltestamentliga kungarna vi samlas kring utan Jesus, snickarsonen, han som inte hade en plats och vila sitt huvud, som tillrättavisade sina lärjungar när de bländades av jordisk makt, som dog en förbrytares död utanför stadsmuren. Han bjuder oss till sitt rike, vårt verkliga hemland, som är så annorlunda än alla jordens riken. Där visas inte makt genom våld och förtryck, utan genom kärlek och tjänande. I Guds rike och ingen annanstans hör vi som kristna djupast sett hemma. Så länge vi inte nått evigheten så är vi pilgrimer, främlingar på väg till himlen, vårt verkliga hemland.
