På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott (Dom 21:25).
I Domarboken i Gamla testamentet inleds en diskussion om Israel skulle ha en kung. Frågan var inte enkel. Den bär med sig en stor ambivalens. Bara det tycker jag är spännande. Bibeln är inte en bok som ger enkla och raka besked utan den präglas av den komplexitet som vidhäftar vår mänskliga tillvaro. Frånvaron av en central politisk och militär makt i Israel innebar en frihet som var värdefull, men den skapade också ett maktvakuum som gjorde folket sårbart.
I början av Första Samuelsboken har folket bestämt sig. Man vill ha en kung som de andra folken. Och så blir Saul kung. Gud säger till sin profet Samuel att detta innebär att de förkastar Gud, som egentligen skulle vara folkets kung. Så börjar den långa räckan av kungar i Gamla testamentet. Först var det gemensamma kungar och sedan kungar i det delade riket, i Israel och i Juda riken.
Bibelns berättelse om de bibliska kungadömena utgör ingen god PR för monarkin som institution. De bra kungarna, de som gjorde det som var rätt i Guds ögon, är i en klar minoritet bland Bibelns kungar. Båda rikena, Israel och Juda, går under i nationella katastrofer. Kungainstitutionen kunde inte hindra det utan var snarare något som var med och orsakade dessa händelser.
När Sverige blev en västerländsk katolsk monarki under medeltiden var det delvist samma historia. Man såg att andra länder i Europa hade en kung och tycktes bli starkare genom det. De som ville ha en kungamakt ville att Sverige skulle bli som grannfolken, till exempel Danmark och Norge, som var monarkier. Just att monarkierna var katolska var en starkt bidragande faktor till det attraktiva i denna form av styrelse. Genom kyrkan fick kungen en stark maktbas.
Så fick Sverige en kung och vi har varit en monarki i över tusen år. Just nu får vi för första gången fira att en monark suttit på tronen i 50 år. Onekligen utgör detta en imponerande kontinuitet.
Men vi skall inte tro att den svenska monarkin är representativ för monarkin som institution. De sju kungadömen som finns kvar i Europa utgör undantagen, inte regeln, för hur Europas monarkier har hanterat moderniteten och demokratin.
De flesta av de monarkier som fanns i Europa i början av 1900-talet har svepts bort genom den grymma historia av fruktansvärda krig som präglat vår kontinent under det förra seklet. Så varken i Gamla testamentet eller i Europas moderna historia har det monarkiska systemet visat sig vara ett framgångsrecept.
Västeuropa tog med sig flera arv från kristendomen. Ett sådant arv var monarkin. De europeiska monarkierna formades delvis utifrån den gammaltestamentliga kungsteologin. Men det fanns ett annat och djupare kristet arv som kommer av tanken på att Bibelns Gud inte visar sin makt främst genom att sitta på en tron, utan genom att bli människa, vila i en krubba och dö på ett kors.
Gud är som en herde som har 100 får, men som lämnar 99 av dem för att leta efter ett enda av fåren om det har kommit bort. På det sättet visar Gud att varje enskild människa är oändligt värdefull. Här finns embryot till en jämlikhetstanke som ger en ambivalens åt den bibliska kungsteologin. Den som är på tronen är inte en mänsklig kung med regalier och pampiga kläder, utan Jesus Kristus, han som kom till världen inte för att bli tjänad, utan för att tjäna.
Den här veckan samlas Equmeniakyrkan till kyrkokonferens. Ombud diskuterar, debatterar och fattar beslut i demokratisk ordning. I vår kyrkas högsta beslutande organ finns ingen kyrkofurste som bestämmer. Detta är fantastiskt.
För mig är detta ett tecken på att vi idag har tagit vara på den goda sidan i Bibelns debatt om hur makt skall utövas, nämligen den som säger att makt djupast sett skall fördelas utifrån en jämlikhetsprincip. I församlingsmötet, i kyrkokonferensen och på valdagen har alla en röst och är lika mycket värda.
För några veckor sedan var jag i Borekulla i Halland där Sveriges första baptistförsamling bildades i september 1848, den första föreningen i Sverige där alla hade lika rösträtt. Det är en fantastisk historia och ett arv som vi i Equmeniakyrkan skall förvalta med omsorg och stor stolthet. Ett viktigt sätt att göra det är att ta väl vara på våra kyrkokonferenser.
