”Här finns vacker natur, lugn och frihet, men arbetslösheten är hög. Det är bra att gruvorna stängdes så att floden inte fortsätter att förorenas, men då försvann också många tillfällen till jobb. Än så länge odlas det mesta här utan kemisk besprutning, men det finns familjer som enbart äter ett mål per dag.”. Detta sad en av kvinnorna som var samlade i kyrkan i Lumbaqui kvällen innan vi skulle ta oss till byn Teikua.
Vi var samlade till en dialog innan gudstjänsten dit församlingar från flera samhällen var inbjudna. Dialogen handlade om hur det är att vara kyrka just nu och just här. Vi befann oss i den östra delen av Amazonasdistriktet inom Förbundskyrkan i Ecuador. Församlingarna här är inte så stora. Ofta har de inte möjlighet att betala en pastor och därför leds de av några valda församlingsmedlemmar, som gör detta som ett sidouppdrag. Dock ett sidouppdrag som ses som det viktigaste uppdraget och som får ta stor del av ens liv.
Församlingarna brinner för att stärka och utveckla det egna lokala och de brinner för att ta vidare evangeliet ”till jordens yttersta gräns”.
Ett exempel på det sistnämnda är församlingarna i Cabeno och i Tarapoa som under två års tid har arbetat för och med en församlingsplantering i Teikua. Teikua är ett Shuarsamhälle utmed floden Aguarico. Det går endast att komma till Teikua med båt, vilket gör att det blir en dyr resa att ta sig dit. De två församlingarna har turats om att besöka Teikua varannan månad. Arbetet i Teikua har haft framgång och i mitten av mars var det stor fest i samhället. Deras kyrka invigdes då och med i festligheterna, som pågick i dagarna två, var syskon i tron från fem samhällen i Ecuador och från Sverige. Dag 1 var det lovsångsgudstjänst på kvällen och dag 2 var det invigningsgudstjänst som höll på under fyra timmar följt av en gemensam festlunch.
Dagen efter den stora festen i Teikua samlades representanter för tre församlingar i västra delen av Amazonasdistriktet – från samhällena Santa Rosa, El Chaco och Sardinas – och från Sverige med deltagare från kursen ”Till jordens yttersta gräns”. Då stod kyrkans uppdrag som förvaltare av Guds skapelse på agendan. Efter en inledning så samtalade vi i grupper om vilka förändringar vi konkret ser i vår närmiljö och vad kan vi som församlingar göra?
Under gruppsamtalen blev ljudnivån inne i kyrkan hög. Erfarenheter delades. Många idéer och förslag kom fram:
– Vi kan arbeta med temat i söndagsskolan
– Vi kan ha kärl för återvinning inne i kyrksalen
– Vi kan driva en kampanj gentemot beslutsfattare
Och så fortsatte de med fler och fler förslag. Det alla grupper var överens om var att vi måste börja hos oss själva och sedan gå vidare.
Ulrika Morazan, Latinamerikasamordnare
