1948 skrevs kyrkohistoria i Amsterdam när Kyrkornas världsråd bildades i samband med att denna organisation höll sin första generalförsamling där. Det var ett viktigt ögonblick. Men alla som var där förstod att vägen framåt inte skulle vara lätt. Man skulle komma till punkter där man tänker att det vore enklast att gå åt olika håll.
Denna frestelse är stor inte minst på grund av opinioner i de egna kyrkorna. I nästan alla kyrkor finns större eller mindre grupper som ser ekumenik som något som hotar den egna traditionen och identiteten och att ekumeniska relationer innebär någon form av legitimitet åt den andra kyrkans sätt att vara.
Då är det viktiga att komma ihåg att ekumenik inte handlar om att vara nöjd med det som är utan ekumeniken drivs av tanken att splittringen mellan kyrkorna är en anomali och en skandal. Det kan bara finnas en kristen kyrka, Jesu Kristi kyrka, där alla samlas kring ett och samma nattvardsbord.
Vi är verkligen inte där och inget talar för att vi skall komma dit inom överskådlig tid. Men vi längtar efter och ber för kristen enhet. Där Jesu lärjungar blir ett kommer världen tro att Sonen, Jesus Kristus, är sänd av Fadern.
Därför tog de som var med i Amsterdam den där gången ett viktigt beslut. Man bestämde sig för att man skulle fortsätta tillsammans. Man skulle inte ge upp och bryta den ekumeniska gemenskapen vad som än händer. Ekumeniken handlar inte om trevliga kaffepauser och goda måltider, även om vi som har förmånen att få finnas i ekumeniska sammanhang ofta får vara med om just detta, utan det är ett ofta ganska mödosamt arbete, för det mesta intressant och givande, men ibland får man uppleva stunder med starka spänningar.
För det mesta då jag deltagit i ekumeniska sammanhang har det varit trevligt, intressant och mycket givande. Jag känner mig ofta priviligierad att jag har fått finnas med i så många ekumeniska sammanhang i Sverige och utomlands. Men ekumenik är inte alltid trevligt och vi är många som lämnat ekumeniska sammanhang med en känsla av att det är skönt när de är över och tänkt ungefär så här: nu när vi åker härifrån kan känslorna lugna ner sig och förhoppningsvis kan vi fortsätta på ett mer fruktbart sätt nästa gång vi möts. Detta är ett tecken på att ekumeniken är på allvar. Det spelar roll vad vi säger och gör i ekumeniska sammanhang.
Det är också viktigt att se att ekumenik handlar om så mycket mer än kyrkornas ledarskap, hur viktiga de än är. Kyrkor är alltid mycket mer än sina ledare. Inte minst för dem som lever i opposition till sin kyrkas ledarskap kan en ekumenisk gemenskap vara avgörande.
I ekumeniska sammanhang behöver vi balansera ärlighet med omsorg. Vi behöver kunna kritisera kyrkliga uttryck som är oacceptabla samtidigt som vi behöver finnas närvarande vid sidan av trossyskon som har det svårt.
Ända sedan 90-talet har det talats om en vinter i världens ekumeniska rörelse. Många som lever med en ekumenisk otålighet har tyckt att de påtagliga framsteg som man längtat efter lyst med sin frånvaro. Vi som lever på våra breddgrader vet att vintern kan vara mycket vacker och att den är en förutsättning för att våren och sommaren skall komma. Idag behöver vi på nytt säga det kyrkorna sa i Amsterdam 1948: Vi vill fortsätta tillsammans. Vi tror fortfarande att Guds goda och heliga Ande kan leda den ekumeniska rörelsen och världens kyrkor till att upptäcka den enhet som vi inte själva kan skapa utan som är oss given i Jesus Kristus.
