I morse när jag satt med min kopp kaffe väcktes jag ur mina tankar av ett ljud som kanske bäst beskrivs som skränande. Jag tittade upp mot den blå himlen för att se varifrån de kom, och hur många de var. De var fler idag än de har varit de senaste dagarna och jag tänkte att nu drar det ihop sig. Nu är det snart dags. Två känslor kom till mig, den första var vemod. Jag vill inte att sommaren ska vara slut. Den andra känslan kan nog liknas vid någon form av förväntan. Jag vet såklart inte vad gässen känner när de ska ut på sin långa resa men jag tänkte, förväntan. Deras skränande var som rop mellan dem.
”Jag tar lead nu i början så får någon annan ta över sen.”
”Jag är här bak och har koll på nyfödingarna.”
”Vänta på oss, vi är snett här bakom.”
”Kom igen nu, skynda er.”
”Här är ett stort fält, vi behöver äta.”
”Jag behöver avlösning här, kan någon byta plats.”
”Hjälp mig här, jag ont i vingen.”
”Vi kommer, flyg vid sidan av oss.”
Gässen som flög över mig och mitt morgonkaffe gav mig (såklart) en bild av församling. Och kanske också en bild av hösten vi nu står inför. Det är mycket på gång och vi behöver alla vara med. Vi behöver ta olika roller på den resa vi ska göra. Precis som gässen kommer vi på vår resa möta motgångar och medgångar. Goda vindar och svåra vindar. Regn, sol. Det kommer vara dagar då det det finns gott om mat, och dagar då vi behöver leta efter föda. Vi behöver vila ibland men vi behöver också vara på väg. Vi behöver lämna den skenbara tryggheten i det vi är i nu, för det kommer inte vara. Nu är det varmt och skönt och det finns gott om mat, men om en tid kommer det att ha förändrats. Några av oss är förväntansfulla och fyllda av energi, andra är trötta redan nu. Vi bär på olika förmågor och erfarenheter. Just därför behöver vi varandra.
Vi vet kanske inte exakt var vi ska hamna, men vi behöver ändå gå. Det ligger i vårt DNA, den första kristna gemenskapen kallades inte kristna, de kallade för Vägen. Vi behöver gå för vår egen skull men vi behöver framförallt gå för världens skull. I Joh 3:16 läser vi att Gud sände sin son för att visa sin kärlek till världen. Nu sänder Gud oss. Skickar ut oss på en resa, där Gud är vinden som bär oss.
Allt gott
/Sara, pastor
