“Vi har ju lämnat allt och flöjt dig” säger Petrus till Jesus. “Jag kastar det på sophögen” skriver Paulus om sin bakgrund. Vi läser det som krav. En förväntan på det totala uppbrottet hänger som en tung blöt filt över oss. Och många av oss gör aldrig slag i saken, eller i alla fall det vi tänker är saken.
Vi sjöng Psalm 285 Det finns djup i Herrens godhet i gudstjänsten i söndags. Sista versen inleds med ”Gud, för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag.” Den frasen är en uppmaning som gör att jag ryser genom hela kroppen. Jag vet att det inte handlar om att sudda ut den jag är, Gud har ju skapat mig sådan jag är, älskar mig och använder mig. Men den textraden sätter sig ändå i kroppen och skakar om, varje gång.
Några lektioner från en dansande kille
Någon dag efter söndagens predikan fick jag en video skickad till mig. ”Tack för predikan, jag tänkte på den här”. Videon säger något viktigt om ledarskap och engagemang som jag återkommer till. Men för mig som, förutom lärjunge och pastor, också identifierar mig som dansare så sade den ytterligare några saker till mig, och om mig.
Att glömma bort mitt jag är inte alltid att sudda ut det, men det kanske ibland är att glömma bort mitt yttre jag; att ge mig hän det som är mitt inre jag. Det är så lätt att jag ser på mig själv utifrån och då ser allt jag borde göra och vara. Om jag istället låter mitt hjärta leda mig och ”dansar ut”, delar med mig av, det som är helt och hållet jag? Snarare än det jag som jag inbillar mig att omvärlden vill se; då borde jag ju vara ännu mer och närmare den version av jag som Gud skapat mig till.
Att glömma bort mitt jag är också vackert om vi tänker att det handlar om ett motsatsförhållande till att komma ihåg vårt vi. Det är något med att vara ett vi som vi gärna tar för självklart och inte alltid ser både möjligheterna och utmaningarna med.
Att höra till en flock
I söndagens predikan delade jag hur gässen i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa får gestalta olika sätt att ta sig an uppbrottet.
Vildgässen som har det i sin natur, som bryter upp hela tiden och säger till tamgässen de flyger över att de ska följa med. Tamgässen som säger ”Vi har det bra som vi har det” och reagerar på några nyfikna vingtag hos några unga gäss med en tydlig åsikt och uppmaning: “Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa”.
Sedan har vi en tredje gås också. En som flaxade försiktigt. Som trots att den blir varnad ändå säger “Kommer det en flock till, så följer jag med”. En gås som först misslyckas för att den inte är så van vid att flyga, men som till slut lyfter. Kanske behövde den också komma bort från ett jag som inte var helt sant?
I söndags trodde jag inte att vildgässen är de som automatiskt förespråkas i bibeltexterna om uppbrott och förvandling. Det tror jag nog inte nu heller. Alla tre varianterna får plats. Ska få plats. Och får du inte plats så kanske det är någon som behöver glömma bort sitt jag och komma ihåg det vi som vi är kallade att vara tillsammans.
Så vad vill jag säga med den här texten? Jag predikade ju i söndags, räckte inte det som plattform? Nej. Faktiskt inte. När jag fick länken till den där videon så kändes tanken från i söndags bara påbörjad.
Fler ord dök upp: delaktighet och engagemang
Vi finns i en tid och ett sammanhang där engagemang är svårt.
Engagemang är ett populärt ord i sociala medier-kretsar. Kommunikatörer och influencers jobbar med att ”skapa” engagemang. Så många gilla-markeringar och kommentarer som möjligt. Men går det att skapa just engagemang? I många fall tror jag att det snarare handlar om reaktion, kanske till och med ilska, bara det är många klick.
En definition av engagemang vi kan googla oss fram till är ”Att vara delaktig i något och visa stort intresse för dess framgång”. Arga facebook-kommentarer och gilla-markeringar är alltså inte i sig engagemang.
Men din tjänst för Gud är ett engagemang. Delaktighet. är ett nyckelord. Du är med. Du är tänkt att vara med. Den du du är.
Men engagemang är svårt. För jag kan inte skapa det i någon annan. Jag kan bara locka fram reaktioner på sådant jag gör eller säger. Så hur gör vi då i en tid då vi ser att väldigt mycket bärs av många, men inte tillräckligt många, individer? Reaktionen vi vill locka fram är kanske den där frasen ”Kommer det en flock till, så följer jag med”?
Och reaktionen kanske kan leda till delaktighet med flocken som gick att ansluta till. Och delaktigheten kanske kan leda till ett engagemang. Ett intresse för flockens framgång på resan mot fjällen.
Den första följaren är den viktigaste ledaren
Det är ju alltså här som det där filmklippet har sin huvudsakliga poäng. Det är det här vi ser. En liten rörelse blir stor. Både i den där dansande kroppen. En första vink med en hand blir något som bara kan beskrivas som helhjärtat. En liten rörelse blir en stor rörelse också i fråga om människorna. De som ansluter likt en flock.
Vi närmar oss årsmöte med stora steg. Det ska pratas verksamhetsplan och väljas förtroendeuppdrag. Vi har pratat om framtidsplaner för Slottshagskyrkan. Vi blickar framåt. Ser du en flock? Ser du en ensam dansare? De båda lockar till en reaktion. Men det är i och med den första följaren som de kan dela upplevelsen med varandra. Det är med den första följaren som delaktighet blir en grej och ett engagemang potentiellt kan överföras och vakna i någon annan. Kanske i dig.
Följer du med?
Kim Lillskog, pastor & kommunikatör
