Om dop

Dop är en högtid för både församling och familj. Det kan ske när man är liten, ung eller vuxen.
Ett dop är inte en namngivningscermoni, utan en händelse med en djup innebörd – som man får växa i hela livet.

Dopet är ett sakrament, dvs en helig handling införd av Jesus.
I Matteusevangeliet kapitel 28, i den s.k. missionsbefallningen, ger Jesus sina lärjungar uppdraget att döpa och att undervisa människor om innebörden av det han sagt och gjort.
Dopet är alltså en helig handling, som i sig inrymmer löften från Gud – om den heliga anden och om gemenskap med Jesus både i livet och genom döden. Denna gåva och tro kan bära oss genom allt i livet.

Vatten är som bekant livsviktigt för oss. Vi klarar oss inte utan det. Sam-tidigt är det livsfarligt. Vi kan drunkna i det.
Dopet handlar ytterst om just liv och död. I dopet överlåter man sig till Gud, som har både liv och död i sina händer.
Dessa båda sidor av livet förenas symboliskt i dopvattnet, en symbolik som samtidigt både är enkel, lättfattlig och oändligt djup.

Den första pingstdagen säger Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.” / Apg 2:38-39
Till församlingen i Rom skriver Paulus: ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” / Rom 6:3-4

Dopet är Guds gåva som möts av människans svar i tro. Genom tron på dopets gåva inlemmas vi i Jesu liv, död och uppståndelse. Tro och dop hör samman och är beroende av varandra.

Dopets vatten ger oss en sinnebild för den inre levande källa som tron på Jesus ger genom Anden (se Joh 7:37-39). Den källan hjälper oss att leva i vår på många sätt farliga värld. Den hjälper oss att samtidigt vara både realistiska, fria och hoppfulla, vad livet än för med sig.

I Equmeniakyrkan förenas olika traditioner och uttryck för dopet. Både dop efter egen bekännelse och dop av barn i späd ålder tillämpas.
När dopet till Kristus sker på egen önskan finns det en personlig bekännelse med som en del av dopgudstjänsten. När barn döps får den personliga bekännelsen komma senare.
Oavsett när dopet sker får man leva i sitt dop. Det är en process som handlar om att växa och mogna i tro, i efterföljelse och i helgelse.

Dopet till Jesus ger oss både kraft att leva i och att dö ifrån den här värld-en och därtill löftet att, av nåd, få uppstå från döden till ett nytt liv – tack vare Guds löften till oss genom Jesus (Rom 6:3-5).
Genom att döpas lägger jag alltså, i trons fulla förtröstan, mitt liv, min död och hoppet om min uppståndelse i de händer, som ”omger mig på alla sidor” / Ps 139:5.