Predikan från valdagen av Frida Hägglund

”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad ska vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.” (Matt 6)

Men jag är jätteorolig för morgondagen!
Jag kan inte var den enda som har gått omkring med en klump i magen och oroat mig de senaste veckorna. Med ett växande parti i vår riksdag som pratar om att skapa ett Sverige jag inte kommer att trivas i. Med grupper av människor som skrämmer, hotar och stör. Opinionssiffrorna visar tydligare och tydligare att de har många med sig.

Jag är OROLIG.

Åsså läser jag i Expressen om en pastor som reser runt med budskapet att det här partiet ska rädda Sverige; att det är Guds vilja att deras partiledare blir statsminister.

Jag ÄR orolig.

Så får jag höra att en pastor stått och predikat att Guds tålamod med Sverige är slut. Att vi mottagit Guds nåd på övertid, men nu är det slut om vi inte vänder om.

Förstår ni att jag är orolig?

Det kändes nästan som ett hån när jag läste dagens bibeltext: ”Gör er inga bekymmer för morgondagen!” Jag är ju jättebekymrad över vilket Sverige jag ska vakna upp till imorgon. Gör er inga bekymmer? Hur är det ens möjligt med alla dessa olika klumpar i magen?

Vi får väl börja bena i en ända och se hur vi ska ta oss ur detta; jag börjar där det är som enklast:
Tanken på att Guds tålamod skulle vara slut känns befängd för mig:  Guds nåd varar i evighet, klingar i mitt inre. Guds barmhärtighet är ny varje morgon.

Den gammaltestamentliga texten för dagen lägger sig som balsam kring min oroliga själ.

Det inleds med bakgrunden; Israels folk på vandring ut ur Egypten; de är befriade från slaveri, men ändå missnöjda: de längtar tillbaka till en tid som inte finns mer, ”Förut, i Egypten hade vi det bra!” Har de redan glömt varför de gick? De kommer inte ihåg Gud, gör sig avgudar och hädar Gud grovt. Låter som att Gud ska tappa tålamodet va?

”Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek” så skriver Nehemja. (kapitel 9 – parafras följer)

Du övergav dem inte i öknen, din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen, utan ledde dem på deras väg. Eldpelare lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. Du gav dem din goda ande för att undervisa dem, du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst.

Det sista Jesus sa till sina lärjungar var ”Jag är med er ALLA dagar in till tidens slut”
Att Gud plötsligt skulle tappa tålamodet med Sverige har jag svårt att förena med min Gudsbild och med den bibel jag läser.

I berättelsen om Noa och arken berättas det att Guds tålamod med människornas ondska tog slut; Noa fick samla sin familj och två av varje sorts djur och sedan sköljde Gud världen ren. Men vad hände sedan? Jo, Gud ÅNGRADE sig. Han ångrade sin handling och satte ett löfte på himlen; en regnbåge: att aldrig mer göra så.

”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom.” Klagovisorna 3:22-24

Vi vet inte utfallet av rösterna än, och vi har inte sett utgången, men min oro säger mig att hur än reslutatet blir så kommer det vara en orolig tid framöver; det finns ett stort missnöje i vårt land och det försvinner inte över en natt.

I en serie jag tittat på alldeles nyligen får man se två av seriens karaktärer gå genom ett slumområde och den ena säger: ”Det här är inget bra ställe, bara oroligheter och problem.” Då stannar den andra plötsligt upp och säger ”Oj, vilken skönhet!” Kameran panorerar och visar ett enkelt gammalt vitt träkapell. ”Det förmedlar att det finns hopp här.”

Våra kyrkor står kvar. Vår tro lever imorgon likaväl som i dag. Och vårt hopp ska vi aldrig släppa. Hopp är inte detsamma som optimism. Det är inte att vara naiv och ignorera oroligheter och problem; hoppet innebär att vi vet att ytterst sett är det inte vi som sitter vid spakarna och att vi kan lita på den som styr.

Här, i kyrkan, här hos oss, här tror vi på alla människors okränkbara värde; här välkomnar vi olika. Evangeliet är oerhört tydligt: Ingen, kan förtjäna sin plats; ingen är värdig, men ALLA är VÄLKOMNA.

Om så hela samhället kollapsar (lugn, det tror jag inte, det finns så många kloka människor som arbetar för att bygga vårt samhälle, jag ska inte låta som en domedagsprofet helt och hållet) men OM det skulle ske. Då finns vi kvar; de här 100 kvadratmetrarna som vår kyrka upptar här i världen kommer fortsätta förmedla att det finns hopp. Och vi, alla vi som sitter här bär på en berättelse, en tro på en god Gud som ytterst sett sitter vid spakarna, en Gud som sammanvävt varenda människa i världen till en värdefull och älskad avbild. Oavsett språkkunskaper, sexuell läggning, hudfärg, politisk övertygelse, handikapp, kön eller ålder. GUD har skapat och älskar varje människa omätbart mycket!

Kyrkan är inte perfekt, den kan vara sliten, misshandlad och rent utav ful ibland, men sin värdefullaste skatt har Gud lagt i enkla spruckna lerkärl, för att skatten ska bli ännu synligare: skatten som är budskapet om Jesus Kristus.

Igenom krig och förföljelser har denna här berättelsen burit människor i alla tider. Låt den bära också oss. Låt den viskas från människa till människa, låt den sjungas i våra sånger; hemligheten om en kärleksfull Gud som med evig trofasthet älskar och älskar och älskar.

• Dela